Lördagen den 8:e juni 1974 satt jag, tillsammans med min pappa, på ett tåg som avgick från Malmö Centralstation. Vi var på väg till Mullsjö i Jönköpings län och pingströrelsens stora tältkonferens Nyhemsveckan som ägt rum där varje år sedan slutet av 1910-talet.

Mina föräldrar var nämligen kristna, medlemmar av Elimkyrkan i Malmö, som var en pingstkyrka. Den närmaste veckan skulle pappa och jag tillbringa på denna konferens, trots att mitt skolår inte slutade förrän på Nyhemsveckans sista dag, som detta år inföll fredagen den 14:e juni. Att jag fått ledigt sista veckan får vi nog tacka min lärarinna, som också var medlem i nämnda kyrka, för.

Mitt emot mig i tågkupén satt en gammal tant som jag ville utfråga och för att det skulle kännas lite proffsigare tog jag ur min gröna ryggsäck upp min kassettradio, av märket General, som pappa och jag nyligen inhandlat i en radio- och tv-affär på Södra Förstadsgatan till en kostnad av 400 kronor.

Jag kopplade in den lilla mikrofonen, startade inspelningen genom att trycka på "rec" och "play". Sedan bad jag tanten att säga något. "Vad ska jag säga?" undrade tanten. "Du kan ju kortfattat redogöra för Albert Einsteins relativitetsteori", tyckte jag. Eftersom den så kallade du-reformen sedan flera år var införd i Sverige så sa jag numera du till alla, även till gamla människor.

"Det kan jag inte. I alla fall inte kortfattat", svarade hon. Pappa sa till mig att inte besvära damen, och eftersom jag var relativt lydig, i alla fall i föräldrarnas närvaro, så stängde jag av bandspelaren och stoppade tillbaka kassettradion i ryggsäcken.

Efter ungefär en halvtimmes resa steg tanten av tåget. Jag minns inte namnet på stationen. I hennes ställe trädde en medelålders man som inte verkade vara helt nykter. Det första han yttrade var en fråga. Han undrade om jag ville ha en krona. Jag svarade ja, eftersom jag redan då tyckte att det var dumt att tacka nej till pengar.

Efter lite fumlande med sin börs fick han fram det utlovade myntet. Jag tog emot kronan med ett tack och stoppade ner den i min egen börs.

Sedan gick pappa på toaletten för att kissa på spåret. På den tiden gick nämligen ett rör från tågets toalettstol rakt ner mot marken under. Så att urin, papper och avföring hamnade på sliprar och makadam. Som tur var satt det dock anslag på tågtoaletterna att dessa inte fick användas när tåget befann sig vid en station. Någon gräns fick det tydligen finnas för nedsmutsningen.

Jag passade på att ta upp kassettradion och koppla på inspelningen igen. "Vad heter du?" frågade jag den onyktre mannen. Han svarade att hans namn var John. Sedan bad jag honom att kortfattat förklara Albert Einsteins relativitetsteori. John lutade sig framåt mot mikrofonen, harklade sig och sa: "Ju längre du väntar på att kaffet ska svalna, desto starkare blir upplevelsen av att tiden står stilla. Detta upphör om någon annan dricker kaffet."

Jag tackade, tryckte på "stop" och lade därefter ner apparaten i ryggsäcken på nytt. Strax därpå kom min pappa tillbaka och satte sig bredvid mig igen. John vände sig till mina dagars upphov och frågade vart vi var på väg. Till svar fick han, mig föga förvånande, att vi skulle till Nyhemsveckan.

"Så ni är kristna", konstaterade vår medpassagerare. Min far intygade att så var fallet. Det kändes lite märkligt att han tydligen talade även för mig. Men uppenbarligen trodde han att jag delade hans och mammas tro, trots att jag faktiskt aldrig fått en direkt fråga om detta. Ska sanningen fram så visste jag själv inte vad jag trodde, så jag förhöll mig alltid neutral.

"Jag tror absolut inte på någon gud!" påstod John med emfas. Pappa undrade vänligt varför. Den ogudaktige log och svarade: "Därför att jag är gift, men min hustru är aldrig hemma. Jag har alltså inte en hemmafru, utan en bortafru. Dessutom heter jag Gunnarsson i efternamn. Detta är de två främsta skälen till varför jag är övertygad om att det inte finns någon gud."

Därefter lade sig John Gunnarsson raklång på sätet och somnade ganska omgående. Först efter ett flertal stationer vaknade han och insåg att han åkt för långt. Han klagade lite på konduktören som han menade borde ha väckt honom. Denne tyckte dock att John sovit så sött att det känts otrevligt att störa. Gunnarsson gruffade lite, men steg sedan lydigt av vid nästa station sedan konduktören antytt att den yrvakne egentligen borde köpa tilläggsbiljett.

"Spriten är ett fördärv", sa pappa till mig när den druckne lämnat tåget. När vår egen tågresa så småningom nått sitt slut var vi ändå inte riktigt framme. Så den sista biten liftade vi med en äldre tant och farbror i en Citroën.

Då de också skulle till Nyhemsveckan så var det inte alls överraskande att de i bilstereon spelade upp ett kassettband med Lapp-Lisa som bland annat sjöng "Guldgrävarsången". Men efter en stund stängde tanten av musiken och undrade om inte jag istället kunde sjunga lite. Det hade jag inte något emot.

Först övervägde jag om jag kanske skulle välja vårens och sommarens stora hit "Sugar Baby Love" av Rubettes, men jag insåg snabbt att den nog inte hade uppskattats. För naturligtvis var det en kristen låt som jag förväntades framföra. Så därför valde jag en som jag lärt mig i söndagsskolan. Den gick så här: "Släpp nu lite solsken in. Släpp nu lite solsken in. Har du det besvärligt, kan du få det härligt. Släpp nu lite solsken in."

Eftersom sången var ganska kort, passade jag på att sjunga ytterligare några religiösa barnsånger. För besväret fick jag en hel tvåkrona av den gamla damen. Jag tackade så mycket och stoppade ner myntet i min börs där det fick göra sällskap med alkoholistens enkrona och den tiokronorssedel som var min aktuella veckopeng.

Sedan stannade bilen plötsligt och farbrorn och pappa gick ut för att titta under motorhuven. Då passade jag på att ta upp min kassettradio och be tanten att redogöra för Albert Einsteins relativitetsteori. "Kära hjärtanes, hur är det nu den går?" utbrast tanten. Hon hette för övrigt Solveig. Det vet jag, eftersom jag frågade.

Hon tänkte efter och sa sedan: "Nu vet jag! Två sockor som läggs in i tvättmaskinen samtidigt kan, under vissa extrema förhållanden, färdas genom en alternativ dimension och återkomma som en ensam strumpa."

Det tyckte jag lät så bra att jag övervägde att ge tanten en krona. Men eftersom jag kände att jag nog behövde slanten bättre än vad hon gjorde så lät jag bli. Istället stängde jag av inspelningen och stoppade undan kassettradion. Därpå kom de båda amatörmekanikerna in i bilen igen. De hade hittat felet och vi kunde åka vidare.

En märklig sak med denna bilresa är att den borde ha tagit ungefär fem minuter, men att det kändes som att den varade i nästan en halvtimme. Detta underliga fenomen kanske Albert Einstein hade kunnat förklara, om han inte varit död sedan 1955.

När vi kommit fram till Nyhem parkerade farbrorn på ett fält som fungerade som parkeringsplats. Pappa erbjöd sig att ge ett bidrag till bränslekostnaden. Detta var ju under oljekrisen och priset på bensin hade chockhöjts till cirka en krona och trettio öre per liter. Det åldrade paret bedyrade unisont att det behövdes inte alls. Min far tackade så mycket för skjutsen och sedan gick han och jag över vägen och in på själva konferensområdet.

Medan pappa bar vår resväska till baracken där vi skulle bo, gick jag till en korvvagn för att mätta min tilltagande hunger. Bredvid vagnen stod en yngling och åt en tjock grillad med bröd. Han var klädd i gabardinbyxor och sammetskavaj.

Jag plockade fram min inspelningsapparat, kopplade på den och frågade efter den unge mannens namn. Han hette, enligt egen utsago, Gabriel och med ett roat leende undrade han om jag kom från IBRA Radio, vilket var pingströrelsens eget mediebolag. Efter att jag sanningsenligt svarat nej, bad jag honom att förklara Einsteins relativitetsteori.

"Enkelt", konstaterade Gabriel. "En korvkiosk kan kröka det lokala rummet så kraftigt att människor som bara skulle köpa en korv plötsligt befinner sig med mos, räksallad, läsk och en kokt med bröd i handen." Där kände jag mig tvungen att invända: "Men du har ju bara en korv med bröd."

Han log och sa: "Ja, och det beror på att jag inte tror på Einstein, jag tror på Gud." Även om det inte lät helt logiskt så tackade jag och stängde av inspelningen.

Sedan gick jag fram till luckan för att göra min beställning och tydligen krökte inte korvvagnen rummet denna gång eftersom jag inte köpte mer än det jag faktiskt tänkt köpa. Nämligen en smal grillad med potatismos, lingon och senap samt en Coca-Cola. Detta satte jag mig sedan och förtärde vid ett bord intill vagnen.

När jag var klar begav jag mig till sovbaracken för att också jag installera mig. Den bestod av en stor sal med tvåvåningssängar. I en av dessa låg pappa och vilade. Jag lade mig i sängen under och gjorde det samma. Efter att vi vilat klart gick vi på gudstjänst. Sedan återvände vi till våra sängar för att sova.

När jag morgonen därpå vaknade hade min far redan stigit upp och gått sin väg. Förmodligen till någon tidig sammankomst. Jag inledde dagen med att tvätta mig och borsta tänderna vid ett av barackens tvättställ.

Därefter gick jag till ett tält på området vari man kunde köpa mjölk och smörgås. Där jobbade en bastant dam i sina bästa år. Jag tror i alla fall att hon var i sina bästa år, men jag vet inte för jag vågade inte fråga. Vad jag däremot tordes spörja var vilken typ av ost som fanns på mackorna.

"Hushållsost", blev svaret. "Har ni inte Prästost?" undrade jag då. "Nej!" "<span;>Grevé?<span;>" "Nej!" "Herrgård?" "Nej!" "Brie, då?" försökte jag. Kvinnan såg lätt irriterad ut när hon sa: "Här har vi endast Hushållsost, Hushållsost samt Hushållsost!" Så det fick jag nöja mig med.

Efter frukost hämtade jag min kassettradio och gick runt och spelade in folk. Bland annat träffade jag en dam i femtioårsåldern vid namn Ruth. När jag bad henne förklara Einsteins relativitetsteori svarade hon: "Massan av ett samtal ökar proportionellt mot antalet personer som försöker avsluta det med orden 'jaja, men vi hörs'." Jag blev osäker på om det kanske var menat som en pik. Men jag tackade ändå.

Jag mötte också en äldre tant vid namn Junia. Eftersom jag ville variera mig frågade jag inte något om relativitetsteorier, istället undrade jag följande: "Om Maja har fyra äpplen och ger hälften vardera till Per och Greta, hur mycket frukt har hon då kvar?" Junia trodde att frukten var slut och när jag förklarade att Maja har tre päron kvar blev tanten irriterad och sa att jag skulle låta bli att driva med gammalt folk. Det fick jag lova att genast rätta mig efter.

Måndagen och tisdagen ägnade jag åt att tjäna pengar. På området fanns nämligen några bodar där det såldes olika saker, till exempel musikinstrument och godis. Och i en bod salufördes den kristna dagstidningen Dagen. Där kunde ungdomar hämta en bunt med tidningar för att sedan gå omkring och sälja dessa för en krona stycket. Vilket jag också gjorde. Förtjänsten spenderade jag på sötsaker.

Publikationen var lättsåld, speciellt på parkeringen och vid ingången till konferensområdet. Jag brukade ropa "Dagen" för att väcka uppmärksamhet. Ibland var det lustigkurrar som svarade "natten".

Jag förströdde mig alltså så mycket som möjligt på egen hand på området och syntes ganska sällan vid gudstjänster och sammankomster. Till skillnad från min pappa som ständigt frekventerade sådant. Men på onsdagen gick vi tillsammans till möte i det stora tält som rymde drygt tretusen personer. Det var en i dessa kretsar och även allmänt mycket berömd person som skulle predika, och honom var vi båda nyfikna på.

Trots att vi kom i ganska god tid så var det nästan fullsatt, men efter en stunds letande lyckades vi hitta två platser bredvid några äldre kvinnor som bar hatt. Vid denna tid var det kutym för tanter att sitta med hatten på, inte minst i frireligiösa sammanhang.

På en bänk på ett podium satt Sveriges mest kända pingstvän - Lewi Pethrus, som hade varit föreståndare för Filadelfiaförsamlingen i Stockholm mellan 1911 och 1958. Han var mycket framstående inom pingströrelsen och hade bland annat tagit initiativ till bildandet av det parti som då kallades Kristen demokratisk samling. Han hade också varit med och startat den kristna tidningen Dagen.

Numera var han en gammal man med vitt hår och vit mustasch. För dagen klädd i svart kostym och snedrandig slips. Bredvid honom på bänken låg hans hatt, Bibel och ganska slitna portfölj.

Nu ställde han sig i predikstolen och sa: "Det är en stor glädje för mig att jag kommit så långt så jag får tillfälle att stå här inför er ikväll för att tala Guds Ord. Det är över 50 år som har förflutit sedan första gången jag stod i dessa trakter och förkunnade evangelium."

Därefter följde själva predikan. <span;>Bland annat berättade Pethrus att han nyligen varit i USA och där köpt två fabrikstillverkade kostymer fast han tydligen annars endast bar skräddarsydda sådana. Men sedan hade "fruntimmerna", vilka de nu var, menat att han måste gå till sin skräddare och få kostymerna ändrade och anpassade. Vilket han gjort. Denna berättelse möttes av många varma skratt.

Han fortsatte: "Det finns mycket kristendom som är konfektionssydd. Det är samma slags frälsning för allihop. De är likadana, men hos Jesus får vi en kostym för oss själva. Han ger oss en frälsning som passar. Om jag får använda uttrycket: vi får en 'skräddarsydd frälsning'. Som passar precis och som vi trivs i. Vi har inte alla begått samma synder. Vi har inte samma fel, vi har inte samma frestelser, vi har inte samma problem. Och tänk att han värderar syndare så att han gör en frälsning åt var och en för sig. En individuell frälsning."

Lewi Pethrus talade i ungefär tjugofem minuter. Sedan sa han: "Pris ske Herrens namn, amen." Många av de församlade upprepade ordet amen. Och därmed var predikan avslutad. Det märktes på honom att det varit en fysisk ansträngning. Vilket inte förvånade. Han var ju ändå nittio år fyllda. Detta blev också hans sista predikan, eftersom han dog samma höst.

Nästa dag sålde jag åter en massa tidningar och köpte godis för pengarna. På fredagen fortsatte jag med mina inspelningar. Träffade bland annat på en ung man med skägg och långt hår. Liknade en riktig hippie. När jag frågade efter namnet svarade han Jesus. "Från Nasaret?" undrade jag. "Exakt!" blev svaret. Jag förvånades, men samlade mig och ställde min sedvanliga fråga om Einsteins relativitetsteori.

Jesus svarade: "Det är egentligen två teorier. Dels den speciella relativitetsteorin: Ju snabbare du rör dig, desto långsammare går tiden för dig jämfört med någon som står stilla. Inget kan heller färdas snabbare än ljuset. Och så är det den allmänna relativitetsteorin: Gravitation är inte bara en kraft - massa och energi böjer själva rumtiden. Jorden följer exempelvis en bana runt solen eftersom solen kröker rumtiden omkring sig."

Detta kändes för första gången sedan jag började mina inspelningar som det korrekta svaret på denna fråga. Men så sa ju också mina föräldrar alltid att man ska tro på Jesus.