stod utanför porten
till vårt hyreshus
var väl 5-6år

det var söndag
och Susann, min lekkamrat
var på sin mormors begravning

kom på att jag också
en dag skulle bli drabbad
av att dö och begravas

blev fasligt rädd
men frågade inåt
och uppåt; "När?"

då såg jag....
skulle hinna
en massa levande

bli vuxen
bli kär
få barn och barnbarn

ja, då så
jag skulle klara det
ett liv som har sitt slut

kom också en visshet
av att vi är mer
än de som föds och dör

-

Jag frågade mamma: Var var jag
innan jag var i din mage?
"Du fanns inte"

Arg gick jag ut
gick över gatan
gick och gick...

till slut
rakt in i solen
bad jag:

"Låt mig aldrig bli så dum
att jag glömmer
-
vi är inte bara de som är nu
vi är också de som varken föds eller dör"