Du vet ju hur mänskor är. När du mår bra, när livslusten och skaparkraften sprudlar, då du är i din bipolära manis självklara flow, och du är en stjärna existentiellt och socialt då ringer din telefon varm av härliga människor som absolut vill umgås, bjuda på middag, och hjälpa, stötta dig på alla sätt och vis. Du är konstnären som gör succe. Du är helt rätt. Du är inne. Du är i ropet helt enkelt och landshövdingen som bjuder på ståtlig middag på slottet och delar ut guldplakett till publikens jubel, pompa och ståt.Men när du några månader senare ligger på avdelning 2 på USÖ då är det ingen som hör av sig, förutom jag Åke som kommer på besök varje dag, för jag har ju själv varit där. Din allvarliga bipolära depression och gränspsykos som ger din tillvaro en touch av en väldigt obehaglig surrealism och förvirring. De stressade läkarna som för sjunde inläggningen misstolkar din bipolära depression som en vanlig och ordinär depression vilket medför att du får fel medicin. Du skulle definitivt behöva lithium och en riktigt bra psykolog eller psykoterapeut, men det har inte Regionen resurser till. Dina 4 försök till självmord och din i mångt och mycket helt katastrofala uppväxt då du som liten flicka tvingades att sova i trädgården i en vecka för att du råkade välta ett glas med mjölk. Mamma hysterisk och pappa likgiltig. Din framgång och berömmelse som inte spelar någon roll nu. Den snälla och empatiska skötaren Kent som i alla fall jobbar ikväll. Ett ljus i mörkret. Du kan ringa mig när som helst på dygnet. Det kommer att ordna sig ska du se. Du kommer tillbaka. Du är bra. Du är livsviktig. Du är min enda riktiga själsfrände Yvonne.