Kap 28

Kring midsommar kände David tydligt att allt inte var som det skulle på företaget. Alla påverkades av den tryckta stämningen. Bertil uppträdde allt mer nervöst och oförutsett. Flera gånger i veckan samlade han ledningsgruppen och det fanns bara en punkt på agendan, ekonomin. Euforin över allt det som den nya satsningen lovat, hade fått till följd att gamla och trogna kunder förbisetts. De senaste två månaderna såg inte alls bra ut. Omsättningen hade sjunkit med cirka tjugo procent. När man analyserat resultatet, var det tydligt att att par stora kunder minskat sina inköp markant. Bertil hade ingen riktig förklaring till varför. Vid kontakter med dem hade han fått svävande förklaringar om att konkurrensen hårdnat och att vissa kedjor lockade med otroliga priser i aggressiva kampanjer. Han sa det inte rent ut, men David fattade att det var värre än vad Bertil ville erkänna. Vid flera tillfällen var han på väg att kontakta Elda för att ta reda på vad hon visste. Var det något som bromsat upp planerna i Albanien? Han kunde inte bli klok på det. Hade deras projekt läckt till kineserna? Under besöket i Tirana, för en månad sedan, hade hon inte med ett ord nämnt jobbet och hur samarbetet fungerade. Det skulle inte se bra ut om han kontaktade henne. Bertil skulle gå i taket om det kom fram. Det kändes inte heller bra att kontakta Leif i Bryssel i det här skedet. Leif hade lovat en rapport i början av juli. David bestämde sig för att lägga band på sin iver att agera. Snart nog skulle saker och ting klarna.

När han efter nästan fyra veckors semester med familjen, Inger, barn och barnbarn, i Margarn, kom tillbaka till kontoret, låg en rapport från Bryssel i inkorgen. Det var ingen rolig läsning. Leif var besviken. Frågan om finansiering av projektet i Albanien hade inte vunnit det gehör som man hoppats. Kommissionen begärde in en flod av uppgifter i en aldrig sinande ström. Leif antydde att det var ett medvetet segande, möjligen för att det fanns krafter i EU som var rädda för att reta kineserna det allra minsta. Han insåg att det bara var att avvakta utvecklingen. Det tjänade inget till att lägga energi på andra kontakter. Han skulle aldrig kunna runda EU. Parlamentet var nyckeln till hela planen. I det vakuum som uppstått, bestämde han sig för att ägna någon vecka åt skriverierna om uppväxten. Det kunde till och med vara en god idé att skriva vidare på historien, kanske sikta på att det faktiskt skulle bli en bok. Han meddelade ledningsgruppen att han skulle jobba hemifrån en vecka. Redan samma dag la han sig i hängmattan i trädgården för att kasta sig över kapitel 17. Omgående upptäckte han att det fanns ett stort glapp i berättelsen, en massa tid i Björkälven som han inte skrivit något om. ”Jag får ge mig på det senare” tänkte han och började läsa.

”BOKEN” Kap 17

Rydala vid Vätterns östra strand. Ett helt okänt ställe. Vad han kunde minnas hade han aldrig varit i närheten av den här staden. Resten av familjen hade redan varit på plats några veckor. På ett sätt skulle han komma att sakna lumpartiden. Det hinner hända otroligt mycket på tolv månader. Han hade haft tur vid mönstringen. Erfarenheterna vid ritbordet kvalificerade honom till en plats i flygvapnet, som väderbiträde. Just då hade han inte en aning om vad det innebar, men efter de dryga två månadernas utbildning vid F12, tackade han sin lyckliga stjärna. Visst hade utbildningen inneburit en del harvande och marscherande, men verkligen inte i närheten av vad infanterister, eller jordapor som de allmänt kallades i flyget, måste genomlida. Skjutövningarna med K-pist var det inget att klaga på och inte övningarna med pistol heller. David gillade att skjuta. I terränglöpningarna var han inte bland de främsta, men inte heller bland de sista. Det var skönt att ta ut sig, men han tänkte aldrig att det var en tävling. Han slet på med sina egna förutsättningar. Övningarna med tårgas var det många som fasade för, men David tyckte bara att det var tufft att lufsa fyra hundra meter med gasmask på, för att därefter genast gå in i ett gasfyllt tält, ta av masken och rabbla namn och personnummer följt av ett högt och ljudligt ”anmäler sig!” En del av killarna låg och kräktes i buskarna efteråt, andra blödde näsblod och någon ropade efter mamma. 

Den mesta tiden på F12 gick åt till att sitta på skolbänken och lära sig grunderna i meteorologi. Det var moln och vindar, temperaturer och nederbörd, luftfuktighet och lufttryck. Alla skulle de kunna lämna pålitliga data om väderläget vid varje observationstillfälle. Det hörde också till att översätta observationen till sifferkoder och att kunna rita resultatet på en sverigekarta med alla landets observationsplatser utmärkta. När det var dags att rita en karta, kom observationerna från hela landet in på teleprinter. Pennan de använde hade två reservoarspetsar, en för svart bläck och en för rött. David, som hade lätt för att lära, var bland de absolut snabbaste på alla prov. Han behövde aldrig göra om någon av de tester som de utsattes för flera gånger i veckan. Allt skulle resultera i att meteorologerna på flottiljerna de så småningom skulle hamna på, skulle ha så bra material som möjligt för att kunna briefa flygarna inför varje flygövning. Något av det allra viktigaste, förutom att göra korrekta kartor, var att se till att de blev klara så snabbt som möjligt. Ingen meteorolog ville komma oförberedd till en briefing. Deras roll var avgörande för en säker flygning. David var snabb. Det sa alla. Även lärarna. Han skaffade sig status i lumpen också.

Redan första morgonen på F12 hade han utmärkt sig. I duschrummet. Han hade fått ta med sig Evalds persiskmönstrade pyjamas. Den väckte uppståndelse bland de andra bassarna. Alla tyckte att det var det gräsligaste klädesplagg de någonsin sett, utan jämförelse, och ingen kunde fatta hur han vågade visa sig i något så anskrämligt bland helt obekanta jämnåriga. Medan alla skrattade åt honom så att det ekade mellan kakelväggarna, poserade han stolt som den mest världsvana mannekäng framför dem. Hans mod fick avsedd effekt.

-Öh, var har du fått tag i den där, det var det fulaste vi sett!
-De e farsans, jag snodde den innan jag åkte hemifrån. Ful? Ni fattar ju ingenting. Ni är avundsjuka bara för att jag har den häftigaste särken på hela flottiljen. Jag har ett  valspråk, ”var dig själv och ta ingen skit.” 

Och så var det nog egentligen. De allra flesta var inte så lite nervösa inför en så omvälvande situation i livet som att göra entré i lumpen. Davids tilltag, redan första dagen i den främmande och skrämmande miljön, hjälpte troligen många att slappna av och inse att månaderna tillsammans skulle kunna bli de roligaste hittills i livet. Davids chansning skulle ha kunnat placera honom längst ner i hackordningen, men tack och lov fick den motsatt effekt. Alla applåderade honom och ropade och tjoade och inom några dagar visste alla på flottiljen vem han var, den galna norrlänningen med världens fulaste pyjamas. Han mös vid minnet.

På kåren i Rydala fanns en riktigt bra musikkår fick han veta av Evald. Mycket bättre än någon han spelat med tidigare sa han. Den var på cirka tjugo man och det saknades ingen stämma. Musikmästaren bodde tydligen i Arméns fastighet och var bara några år äldre än han själv. David såg fram mot den första övningen. Han hade spelat leading kornett i två musikkårer i Norrland och räknade med att göra succé i det här gänget.

-Vad spelar du, frågade Ragge, musikmästaren, efter sedvanliga hälsningsfraser.
-Kornett, solokornett, men jag har ingen egen.
-Vi har en kornett till dig, men du får spela andrakornett idag, så får vi se vad du går för.
-Jaha, det är väl okey.

Han njöt när han tänkte på hur det skulle kännas att bli uppflyttad när Ragge hade hört honom spela.

Övningen blev en helt ny upplevelse för David. De spelade stycken han aldrig hört och de gjorde det på ett fantastiskt sätt. Musikanterna kunde styckena i stort sett utantill. Alla hade ögonen mer på Ragge än i noterna. De följde minsta lilla vink från hans händer som liksom flöt framför dem som vingarna på en sällsynt fågel. Ragge avbröt inte så ofta, men när han gjorde det, gav han precisa och välmotiverade instruktioner. Han var ivrig och röd i ansiktet. Svettdroppar rann från pannan ner över hans blossande kinder. Han andades som om han sprungit ett halvt maraton. Han liksom stönade fram sina instruktioner stötvis. Det handlade inte om tekniska saker. Alla kunde sina stämmor. Det var tydligt att de övade enskilt varje dag. Det Ragge ville förmedla handlade om uttryck, känsla, om frasering och intensitet, om nyansering och inlevelse. David var helt fascinerad. Han lärde sig mer under de där första timmarna i musikkåren i Rydala än han lärt sig under hela sin tid som musikant.

Efter övningen samlades de yngre musikanterna utanför kårlokalen. Alla ville bekanta sig med David och ställde massor av frågor om vilka platser han varit på och om han kände den och den och om han brukade gå på bönemöten och sånt.

-Nä, jag har nog aldrig varit på ett bönemöte i hela mitt liv. Jag har ju hört farsan predika säker tusentals gånger, men jag tror inte jag kan återge ett enda budskap jag hört under åren, haha. Jag brukar passa på att vila under predikan om man säger så. Ladda för nästa musikstycke…
-Okey, intressant, sa Ragge, intressant. Du David, när vi ändå pratar om att spela och så, jag vill att du lovar mig en sak, en väldigt viktig sak.
-Ja, vad då? 

Nu kommer det, tänkte han, jag blir uppflyttad.

-Jag vill aldrig mer höra dig spela kornett, lovar du det? Aldrig i hela mitt liv!

David fattade ingenting. Luften gick ur honom fullständigt. Han var ju stjärna på kornett och inte van att bli tilltalad på det sättet. Ingen av de andra sa någonting. Det var helt tyst. Det var troligen ingen idé att börja krångla. Han kände att Ragge hade en auktoritet och en pondus han sällan mött. 

-Men du ska få pröva ett annat instrument, ett som jag vet passar dig mycket bättre, ett Euphonium. Du kommer att älska det. Kom ner i musikantrummet i morgon efter skolan så ska jag visa dig. Förresten. Röker du?
-Ja - a?
-Bra!

David var inte så lite konfunderad efter det där första mötet med musikanterna och musikmästaren. Själv hade han levt ett fullt utvecklat dubbelliv det senaste året. Ett ben i det religiösa och ett ben i världen som man brukade uttrycka det. När han lämnat hemmet för att göra militärtjänst, hade han samtidigt lämnat det religiösa bakom sig. Det var en otrolig frihetskänsla att sitta och spela whist på luckan med en cigarett i mungipan och en öl framför sig. Faktum var att han liksom tagit igen allt han avstått i den skyddade och stränga hemmiljön. Nog för att han alltid hade varit det svarta fåret, men de skulle sett honom i lumpen! Han skulle vara värst på allt. Svära, supa och ragga tjejer. Månaderna på F12 hade varit omtumlande på många sätt. För första gången i livet hade han på riktigt och fått se den andra världen. Hur normala människor lever. Han hade delat lucka med tre andra killar. De hade klickat otroligt redan från början. Ingen hade frågat om ens bakgrund och liknande. Det hade bara varit här och nu. Att ha kul. Kul i kubik! På permisarna hade de alltid hittat på festliga grejer. Tagit galna bilder av varandra i alla upptänkliga situationer. Det mesta hade inte gått att spara till eftervärlden. Med rodnande kinder och nedslagen blick hade de turats om att hämta ut bilderna efter framkallningen. Det hade varit vår med stigande temperatur varje dag. Sista april hade de bestämt sig för att åka över till Öland. Bara för att. Innan de hoppat på färjan, hade en vänlig gubbe köpt ut varsin sjuttifemma silverrom åt dem. De hade väl stannat på Öland ända till sen eftermiddag. Liftat omkring på ön, mest på den södra delen. Så mycket mer kom han inte ihåg. Morgonen därpå hade han vaknat lutad mot en gravsten på kyrkogården i Kalmar. Han hade varit helt stelfrusen och hade först inte fattat var han befann sig. När det gått upp för honom att kompisarna dumpat honom där kvällen innan, hade han inte känt någon agg. De hade naturligtvis varit nästan lika packade som han. Hur han tagit sig tillbaka till flottiljen, mindes han inte. Inte heller hur han lyckats ta sig förbi vakten, fortfarande stupfull och spyfärdig. Han hade inte blivit människa på en vecka. Sjukanmäld hade han legat i sängen och frossat. Mellan varven hade han de första dagarna sprungit till fönstret och spytt. Gång på gång. Kompisarna hade klarat sig bättre. De var väl vana att ta sig en fylla. Kanske hade de inte satt i sig hela sjuttifemman. Han visste inte. Kanske hade han varit nära döden den där natten. Spritförgiftning. Eller också var det spriten i kroppen som räddat honom från att frysa ihjäl. Det där skulle han försöka reda ut vid tillfälle. Kunde vara bra att veta.

På något sätt hade kompisarna fått nys om att hans föräldrar var officerare i Frälsningsarmén. Han hade ingen aning om hur det gått till. Det var ett mysterium. Killarna på luckan hade inte kommenterat det alls, men en av killarna på samma våning, en som jobbade på markan, som kock, kanske den största killen på hela kompaniet, hade påtalat saken i matkön.

-Jag hörde att du är frälst!
-Jasså, vet du vad det är?
-Ja, och att det är för fjollor och missfoster som du.
-Jag är nog inte frälst, men jag tror på Gud, det gör jag, på mitt sätt. Det gör nog du också.
-Nej för helvete, är du tokig, det där är sagor och inget annat. Jag fattar inte att du kan vara så fläng. Tro på sagor. Tror du på tomten också kanske?

Han hade gått på och orerat hela vägen fram till matdisken. Stöddat sig och knuffat på honom som om han ville ha igång ett riktigt bråk. David hade tigande ignorerat honom och trodde väl att saken var utagerad när han mätt och belåten återvände till luckan. Han hade suttit där ensam och dinglat med benen från sin överslaf, förlorad i drömmar som han ofta var, när kocken kommit in. Den stora, feta typen hade satt sig på underslafen mitt emot och fortsatt med sitt orerande, nu i en hotfullare ton än tidigare. David hade känt raseriet välla upp inom sig. Till slut hade han inte kunnat bärga sig. Han hade inte för ett ögonblick kalkylerat med risken att bli mosad. Innan kocken hunnit reagera, hade David hoppat ner från överslafen, gått fram och dragit till honom allt vad han hade med knuten näve rakt över näsan. Kocken hade skrikit av smärta och tafatt försökt stoppa blodflödet. Blodet hade sprutat ur näsan på honom. Han hade stapplande och svärande försvunnit ut ur rummet medan David masserat sin ömmande hand. Det hade känts som om den var bruten. Han hade gått till sjukan för att få den undersökt. Det hade visat sig vara en stukning, inget allvarligare. Dagen därpå hade han stött på kocken igen, på väg till markan. Kocken hade ställt sig mitt i vägen så att David inte skulle kunna passera honom.

-Det där igår, du kunde ha brutit min näsa!
-Och du hade kunnat göra slarvsylta av mig.
-Ja, men du var mig en djävel att slå hårt. Inte som man tänker sig en frälsningssnubbe. Vad säger du, ska vi lägga ner stridsyxan och bli vänner. Jag missbedömde dig totalt. Vill du eller hatar du mig din religiösa fan?
-Nej, jag hatar dig inte. Jag fattar att du måste hävda dig. Tro mig, jag vet precis vad det handlar om. Jaa, vi kan bli vänner, absolut, men du ska veta att jag är tuffare än du.

Kocken hade garvat hjärtligt och dunkat honom i ryggen. Från den dagen hade de varit bästa vänner.

Nu var han tillbaka i den vana miljön. En subkultur på så många sätt. Det skulle bli närmare till Inger än på länge, bara tio mil, så kanske de skulle få en chans att ses lite oftare. Han kände det fortfarande som att de hörde ihop. De hade redan varit ett par sedan fem år. Konstigt att han ännu hade så starka känslor för henne. Under de fem åren hade de bott i samma stad kanske ett och ett halvt år, resten av tiden hade nästan hela landet legat mellan dem. David hade inte alltid tagit förhållandet på fullt allvar, men han förmådde ändå inte göra slut. Trots att han flörtat ganska vilt med många tjejer under åren och gått in i flera förhållanden som skulle kunna uppfattas som fasta, fanns Inger ändå alltid där i bakgrunden. I sitt skåp på luckan hade han under hela lumpartiden haft ett stort foto på henne, ett foto som väckte uppmärksamhet. Hon var ursnygg helt enkelt och många av hans kompisar hade säkert drömmar om henne. Trots att han varit ganska het på tjejer, med undantag för året i lumpen, hade han aldrig löpt linan ut med någon annan än Inger. Och det hade dröjt ända till hans första permis från F12, innan han blev av med sin oskuld. Han hade sovit över hemma hos henne. Föräldrarna, som var väldigt normala, det var så han tänkte, tyckte att det var självklart att de skulle sova tillsammans i bäddsoffan i vardagsrummet. Han var nitton år och låg för första gången med en kvinna. Hon var ingen besvikelse. Tvärt om. Hon var fri och ohämmad och överraskade honom med sin glöd och kunskap om vad som uppskattades särskilt av en man. Efteråt, när de satt mitt emot varandra i sängen och smektes lätt, fick han sitt livs chock.

-David, det är något som jag måste berätta för dig.
-Jaha, att det här var det bästa du någonsin varit med om i hela ditt hittills så ordinära liv?
-Ja, det också, det var helt underbart David. Var det första gången för dig?
-Vilken fråga, det vet du väl, vi har ju aldrig gjort det förut och jag skulle aldrig göra det med någon annan.
-Hoppas att du inte blir ledsen nu, men för mig var det inte första gången.
-Va, vad menar du?
-Vi har ju knappt setts på flera år och det är massor av killar som uppvaktar mig hela tiden. Jag säger alltid att jag inte är intresserad och att jag har sällskap med en kille som jag alltid kommer att älska. Men så hände det ändå, med en kille på jobbet som fått slut av sin tjej. Han är jättegullig och så och jag tyckte så synd om honom. Han var helt nergången och förtvivlad, så när han frågade om jag ville följa med på bio sa jag ja. Efter bion åkte vi hem till honom på en fika. Men det blev mer än så David. Vi låg med varandra.

Hon tittade på honom som att hon väntade sig att han skulle förstå. Varför hon berättade det nu och inte innan de krupit ner hos varandra kunde han inte riktigt få ihop. Han fick inte ihop någonting egentligen. Själv hade han varit så noga med att aldrig låta det gå så långt med någon tjej. Nog för att han varit frestad många gånger och bara ett par trosor från att ta det sista steget vid flera tillfällen, men han hade alltid hejdat sig på själva mållinjen. Samvetet slog alltid till och sa att det var otänkbart. Där gick gränsen. Och nu detta!

-Jag vet inte vad jag ska säga Inger, det känns inte alls bra. Hur tänkte du?
-Jag kan inte förklara. Han var så ledsen helt enkelt, det var väl det. Jag kunde liksom inte göra det ännu värre genom att avvisa honom.
-Hur många gånger?
-Det har bara hänt en gång och det betydde ingenting för mig. Det är dig jag älskar. Det är dig jag vill vara med. Hoppas du kan smälta det och glömma. Jag vill inte att du ska vara ledsen eller att det här ska ändra något mellan oss. Säg att du förlåter mig. Jag kommer alltid att se den här dagen som första gången.

Hon visade ingen större rörelse eller ånger över det som skett. Han skulle väl bara acceptera att hon låtit sig ledas av ömhet och medlidande med en stackars övergiven kille på jobbet och gett sig själv till honom.

-Inger, jag är lite i chock just nu. Jag vet inte vad jag ska säga. Du kanske anar att jag också har saker att berätta och det har jag så klart. Vi är unga och vi söker bekräftelse och kärlek både här och där. Det har jag också gjort, men jag har aldrig legat med en tjej, det är sanningen, inte förrän i kväll. För mig är det något som man bara gör med den man älskar mer än någon annan på jorden. Jag åker tillbaka till flottiljen i morgon. Vi skriver till varandra som vanligt tycker jag och så får vi se vad som händer. Jag vill inte säga mer just nu. Någonting gick sönder nyss, så är det. Men jag kanske kan komma över det. Det är ju bara du när det kommer till kritan. Jag kan inte tänka mig ett liv med någon annan. Vi får se Inger. 

Det kändes märkligt att läsa allt det här igen. På ett sätt var det som att läsa om en annan person. Och Inger. Hon var inte längre samma person som den han gift sig med för många år sedan. Hade han själv förändrats i lika hög grad? Han visste inte, men nog hade han förändrats. Det gör väl alla. Han och Inger hade i alla fall utvecklats åt olika håll, det var en sak som var säker. Han var uppriktigt ledsen över det, men de hade allt svårare att förstå varandra och ofta blev småsaker till långa och tröttsamma diskussioner som aldrig ledde någonvart. Han kände sig allt mer ensam. Hade ingen att prata förtroligt med. Ingen som upplevde världen som han. I sina tankar beklagade han sin situation. Trots det tidvis höga tempot i jobbet kändes livet ofta ödsligt. 

Han blev avbruten i sina grubblerier. Ett mejl landade i datorn. Från Elda. Förvånad öppnade han det. Vad kunde hon ha för anledning att ta kontakt?

Käre David
Tack för senast. Det blev konstigt. Igen. En del saker handlar nog om missförstånd på grund av den spänningsladdade situation som byggts upp. Oavsiktligt har jag orsakat sådant som sårat dig. Jag är så ledsen för det. Jag ber verkligen om förlåtelse. Jag ber och hoppas att du kan hitta styrkan inom dig att förlåta mig. Jag är också ledsen för det du går igenom på hemmaplan och i arbetet. Det är tydligt att du är besviken på människor. Det är smärtsamt, men besvikelser har lärt mig att inte lita på eller vara beroende av någon annan än Gud, och bara honom. Jag lär mig hela tiden den hårda vägen.
Den 8 oktober är det tre år sedan Amadeo dog. Jag vill arrangera något större för att uppmärksamma det i år, främst med avsikt att aktualisera frågan om blodsfejd i media. Det är viktigt att debatten om detta fruktansvärda inte tystnar. Det kommer att pågå olika saker under tre dagar. Jag har inbjudit många människor att delta. Det kommer kyrkoledare från olika församlingar i landet. Det hela kommer att starta på torsdagkvällen och avslutas på söndagen. Jag vill inbjuda dig att komma och bli en del av detta om du har tid och möjlighet. Låt mig veta så snart som möjligt om du kan komma.

Vi hörs snart igen
Gud välsigne dig.
Elda

David visste inte vad han skulle tänka eller känna. Mejlet kom som en total överraskning. Han hade på allvar accepterat att han aldrig skulle få se henne igen. När han läste igenom mejlet en andra gång, kändes det inte som att något klarnade. Tvärt om. Elda var verkligen den mest komplicerade människa han någonsin stött på. Handlade det verkligen bara om kultur och värderingar? Han blev inte klok på henne. Så det sunda hade varit att bara ta ut avståndet till henne så mycket som möjligt. Hon skulle för alltid innebära ett problem för honom om han inte höll sig undan. Han borde definitivt säga nej till hennes inbjudan. Om han åkte skulle det garanterat innebära fler ”strange situations” och smärtsamma besvikelser. 

Mot allt förnuft skrev han ett svar, ett svar som var ämnat att visa upp en bestämd hållning, men som ändå i allt avslöjade hans besatthet och beroende.

Kära Elda

Det var fantastiskt att få ditt mejl. Jag var mentalt beredd på att du definitivt avslutat vår relation eller vänskap när vi sågs senast. Ditt mejl gav mig en smula nytt hopp.
Å andra sidan finns där så många frågetecken. För mig handlar det inte om förlåtelse. Jag har förlåtit dig för länge sen. Du finns hela tiden nära mitt hjärta och så kommer det alltid att vara.
För mig handlar det om klarhet. Jag måste veta var vi står. Jag måste känna mig trygg i en nära relation. För oss två krävs ett öppet samtal mellan fyra ögon. Ett samtal som inbegriper känslor, inte bara kulturella sedvänjor. Jag hoppas att du håller med.

Min spontana reaktion på ditt mejl är glädje! Tack för inbjudan. Jag känner mig tacksam och hedrad.

Så jag tänker att jag vill tacka ja. Men jag behöver få veta mer om vissa detaljer innan jag bestämmer mig. Det är ont om tid, så jag måste börja kolla upp lämpliga flighter omedelbart.

Finns det ett program för dagarna?
Vill du att jag på något sätt ska säga något offentligt?
Vilka andra svenskar kommer att närvara?
Vilka datum föreslår du för min ankomst och tillbakaresa?

Ser fram mot ditt svar.

David

När han med bultande hjärta skickat iväg mejlet, klickade han fram de senaste nyheterna från SVT. Mycket av sändningen handlade om den våg av flyktingar som man väntade till den svenska gränsen bara om någon vecka. Det handlade om tiotusentals. Reportern påminde om Fredrik Reinfeldts tal i augusti året innan om att svenska folket skulle ”öppna sina hjärtan”. Det var en moralisk skyldighet att ta emot människor från framför allt Syrien och Irak, människor som flydde från krig och förtryck. Det betonades att Sverige nu skulle komma att stå inför stora utmaningar och kostnader.

David mindes Stojans chockartade förutsägelse och kände en mycket obehaglig föraning om … ja, vad var det, det liksom knöt sig i hans inre, en känsla av en annalkande fara som för alltid skulle kunna förändra tillvaron. Var det ens lönt att driva på Leif och Charles och de andra i EU? Var inte allt redan för sent?