Hon tar mina tankar, ord, kött
Hon perforerar mina vener för att sluka i sig mitt blod
Jag förblöder, medan hon sitter i sin morgonsol
och njuter av att se mig förgås
Mina bojor förångas i hennes händer
Och jag känner mig oförmögen till kamp


I fasa och skräck sitter jag indränkt i min ångest
Min jordafärd är nära
Jag viskar i hennes öra:
”Men mina steg vill återstå, fördröja sig kvar
Detta har varit mitt rike i tusentals år”


Hon säger högt och bestämt
”Du har gjort ditt min kära vän”
Hon försöker ta mitt liv
med sin villkorslösa kärlek och attityd
Hon förvägrar mig banden med Narcissus
Hon griper tag i mitt kött
och frossar i sig det för att göra sig hel


Hon glänser som Venus
och jag slår rot vid hennes sida
som en skugga
som smutsen i min själ
Min spegel krossas mot marken
medan jag försöker kippa efter luft
för att återta liv
Men hon roffar åt sig mina andetag
och kapslar dem i stålkuber
för att göra dem onåbara för mina lungor


Med sitt vackra leende och charm
förför, snärjar, roffar hon åt sig honom
från mina armar
som länge låst honom
med agonins förgiftande ångor

Med vackra ord, frihet och orgasmiska beröringar
lockar hon honom till sin dimension


Jag står handlöst och ser på hur hon tar över
lägger min existens i vacuum
Hur hon dränker ångsten i mina mörkaste grottor
Hur hon tömmer min bleka bild på lust
medan jag krälar bakom hennes skugga
Och kippar efter liv


Jag ser mig själv i spegeln en sista gång
Och beskådar hennes själagrottor
som ser välmenande tillbaka på mig
och ler