På vågkrönet ser jag dig,
inte som en havsgud,
utan som en skugga som vet
att stå upprätt
mitt i stormen.

Du är där vattnet biter i luften,
där skummet bryts ner i ljus,
där varje sekund
kan vara ett fall
eller en uppgång.

Jag ser dig – inte för mig,
utan för hur
du håller balansen
på den tunna linjen
mellan rädsla och mod.

Och vågen, oavsett hur mycket den ryter,
sväljer dig inte.
Den bara bär dig.