Jag tycker också mycket om Dolly Partons röst och countrymusik. Dock syntes det mig en smula märkligt att samma dag se hela flödet fyllt med gränslös saknad efter henne, från massa artister såväl som ens vänner. Var fanns all denna beundran och dessa hyllningar medan Dolly ännu levde?!?!? På sin höjd fyra gånger per år såg jag spår av folks gillande, men kan förstås ha missat det mesta. Så är det ju annars ofta - vi uttrycker allt på någons dödsdag eller födelsedag, men"glömmer" att göra det spontant däremellan. Kanhända känns det naturligt bara när det blir en kollektiv manifestation?? För mig känns det snarare svårare att ge uppskattning när alla andra säger samma sak.

För några månader sedan lyssnade jag faktiskt på ett par av Partons plattor, som jag aldrig hade upptäckt. Samtidigt slog det mig att damen bär/bar likheter med min älskling - och då menar jag knappast själva kroppen, snarast någonting i leendet, plus vissa psykiska betéenden i privatlivet som jag läste om. Hon har dessutom sett tanten på konsert, om än ingen idol. Redan i min barndom blev det uppenbart att Dolly är en ikon, fast ingen som fanns inspelad på banden vi hade, bara låtar som dök upp på teve och radio. Då fattade jag aldrig att hon skapade så mycket för egen hand. Och om tre månader är min mamma äldre än vad P. fick bli - om livet rullar på.