Vi var ord, och vi blev uråldrig prosa
mellan varje sida i livets bok.

Varje spår av solljus markerade
slutet på varje vokal, livlös som de där
gamla träden som aldrig dör.

Träden, de är där, som om de väntar
på att något ska släckas. Våra liv försvinner
med ett mjukt, långsamt andetag. Vi är människor
utan ambitioner att överleva ett evigt ögonblick.

Rosor vissnar precis som vi gör den där
sista regniga dagen. Allt kommer att vara kvar,
allt det som stal vår värdefulla tid.

©E Nordin