När jag var liten levde jag med rädsla…

En av mina första minnen är hur jag skriker efter mamma när en bomb faller ner framför min morbrors hem och hon var utanför.
Svart rök fyller min syn.
Ett hjärtslag.

När jag var liten levde jag med rädsla…

Det var Eid och jag hade på mig mina finaste kläder, min mamma räcker mig en peng och jag ler glatt. Det gör hon med, även om ögonen visade annat. Jag tittar upp, pengen i hand, ser ett stridsflygplan åka ovan.
Två hjärtslag.

När jag var liten levde jag med rädsla…

Ljudet av ett stridsflygplan dånar i mina öron, jag hör mina hjärtslag.
Tre hjärtslag.

När jag var liten levde jag med rädsla…

Jag sitter i en bil, stängs den av kanske den inte sätts på igen.
En vit duk viftar från fönstret.
Jag hör ljudet av bönen på radion.
Jag tittar ut och ser fina, vita mönster i himlen, med en klick kunde någon bestämma att jag skulle dö.
Jag hör en man böna om bensin utanför.
Vi hade inget.
Det dånar igen. Jag hör mina hjärtslag.
Fyra hjärtslag.

När jag var liten levde jag med rädsla...

Jag blundar.
Kommer jag att vakna igen?
Det kanske känns bättre att dö,
i sömnen.
Fem hjärtslag.

Mormor lägger handen på mitt huvud och säger att hon läser en bön som ska skydda mig från allt ont. Jag väljer att tro på henne.
Jag öppnar ögonen.
Det dånar igen. Jag hör mina hjärtslag.

Sex hjärtslag

När jag var liten levde jag med rädsla…

Nu lever rädslan i mig

Men sex hjärtslag senare lever jag än.