K
Korten på bordet och trenne spelare, men först fisk
med potatismos och grönsaker samt kranvatten att dricka.
Då de åt kunde de samtidigt inte låta bli att tala en smula.
Med vanligt tonfall försökte de

visserligen först med låga skrik, sedan viskningar och rop.
Därefter kom det försök till att berätta om något, varvid
den talande täppte till käften på de bägge andra två.
De lyssnade och fyllde då och då

matintaget med någonting att dricka och någonting att äta.
Den som var värd för aftonen var inte ägaren av bostaden.
Den som bodde på platsen fick allt vackert se på när det
regnade ute. Det var en dag med just

novemberväder, vilket på sätt och vis påminde om april,
bara att det var en smula mera kallt. Det hade börjat med
frost och några minusgrader, alldeles som i mitten av månaden.
Sedan slog det om till några plus igen

och det hade varit uppehåll då de kom, gästerna. Det började
alltid med förberedelser till mat och sedan ätande och ett visst
ältande om att vilje vinna, vara som hjälte för dagen. Men det
visste man ju inte förstås.

Då de åt av maten, försökte någon prata och det gick väl så där.
En skall ju inte prata med mat i munnen, hade en minsann fått
lära sig som liten. Men tror du att alla människor höll sig till
reglerna kanske?

I
Innan de träffades hemma hos Eva, kom det sig att de handlat
ingredienser för dagen hemmavid och tänkt en smula var för
sig på 'saker och ting'. Som var för handen i det egna livet som
det brukar kunna ta sig ut.

Och ut tog det sig, så som personligt och med väder samt buller
och bång. Du förstår kanske att ett högst omväxlande väder då
och då, är just personligt och innerligt, inomhus såväl som på
väg till och från vissa händelser.

Fast så kom då lördagen och så kom de där gästerna till huset
igen. Det var visserligen länge sedan nu, de gästat residens Eva.
Det var en gul villa med blommor vanligen prunkande i träd-
gården, bara sent i november.

Men som sagt, gästerna anlände och hade klätt sig rätt olika
dessutom. Det var en kvinna och en man, men de var vänner
och inte alls som gifta med varandra. De kom och gick som de
ville i sina som högst egna liv.

Då de väl kommit fick värden inte alls 'hjälpa till i köket', utan
sjasades ut av Kerstin och till hjälp hade hon herr E. Hon var
den som ville ha något att säga till om och herr E. gjorde som
han blev tillsagd, med eget lugn.

En sådan där lätt sävlig personlighet, som då han var för sig
själv eller tillsammans med Cassandra, hyggligt pigg och glad
individ som med Cassandra vid sin sida intog livet. Du vet det
där livet som kallas egna verkligheten.

D
Det var en molnig dag och det öste ned från de där molnen,
men blixt och dunder, höll sig på avstånd. Rutorna blev mera
som strimmiga av den fallande vätan. Men människorna inom
hus, gick klara för vädrets makter.

När de ätit färdigt av rödspätta, mos och grönsaker, tog de sig
för med att diska. Det vill säga herr E, förberedde spelet, medan
Kerstin tog itu med disken. Hon ville ha 'ordning och reda', så
det blev gjort just på hennes vis.

Eva hade gått ut ur rummet, gått och lagt sig för att vila på maten
och lyssnade på regnet där ute. Det smattrade på fönsterbrädan
och hon kom på sig med att tänka på trädgården. Hon hade en
mästare som kom och skötte om den.

Bara att i november det blivit uppehåll i görandet där och nästa
vår skulle det kunna komma att pysslas där. Trädgårdsmästaren
hade fått 'fria händer', vilket passade henne som hand i handsken.
Som det nog brukar få heta även.

Dagen hade som sagt kommit och sedan bordet blivit röjt och en
vit duk, med växter målade på. Vilken var en present av hennes
mor, som gillade att måla på tyg. Herr E. hade tagit fram trenne
lekar och blandat dem väl på högst

eget sätt. Han delade ut dem till spelet 'Beredskap', som spelades
och räknades på så vis att de sedan länge var överens om det där
tillvägagångssättet de talat om. De hade varit vänner länge, även
om tiden inte var det viktiga.

C
Cykeln stod på baksidan av huset, under skydd bland andra cyklar.
De skulle inte vara blöta varken nu eller sedan. Det skulle bli dags
att ta in dem endera dagen nu, men detta hade inte 'hunnits med'
riktigt ännu. Inte sett som av

vikt helt enkelt. Men endera dagen så. Inomhus var det uppvärmt
med värme från golven och en sprakande liten brasa i en kamin i
vardagsrummet. Fast själva satt de i köket och hördes komma med
litet olika bud, om hur många

stick de skulle kunna tänka sig att ta. Det var tre spelare så det fick
inte gå jämt upp med antal kort. Herr E. sade ofta lågt bud, som ett
eller noll. Men rätt vad det var kunde han 'drämma i' med 'alla' och
det kunde ge en sådan där blick.

Eva hade just sagt 'sju' fast det var åtta kort. Hade hon haft ett ess
eller en trumf, så hade hon förstås kunnat säga 'alla', men hon hade
som vana att säga ett kort färre än hon trodde sig kunna ta. Det var
kanske därför hon sagt blott sju.

Herr E. hade som vana att se som spefullt på sina medspelare om
han fått som han ville. Om korten 'gått hans väg'. Men istället han
verkade upprörd om de visat sig inte kunna göra det. Eva verkade
alltid sansad hur det än som gått.

Men kanske låg humöret inombords på lur, att som överraskande
kunna låta sig som 'pysa ut'. Med ett lågt skratt eller grymtande
över hur spelet verkade som bölja fram och åter. Det ingick att få
'sabba' för varandra om något 'gick fel'.

R
Regnet fortsatte att skvala och Eva hade ett gästrum med en sådan
där våningssäng till för gäster som 'inte ville gå hem' i den mörka
kvällen. De kunde stanna ett par dagar eller ge sig av så gott som
genast efter möjligt intagen frukost.

De blev inte precis påtvingade att behöva 'stanna över' eller ens
att äta frukost eller hur mat alls intogs. De var ju i vilket fall nog
så vuxna att kunna bestämma själva. Ingen av dem var en sådan
där som vilde i det sammanhanget.

Ungefär som under kortspelet. Om än det ibland kunde verka att
bli likt 'storm i ett vattenglas', då de inte alltid kom som överens.
Till sist var det någon som gav sig, 'För husfridens skull' och något
emot sin egen vilja. Men 'krig' ville

ju ingen ha precis, så bjäbbandet fick se sina offer stundom. Där
gick inte ens vågorna på Balatonsjön, särskilt höga. De hade som
även andra, sina som uttryck av typen 'personlig favorit'. Det var
de andra vännerna som vana vid.

Grannar var de inte som precis, utan det var Eva som bodde där
och såväl Kerstin som herr E. bodde på var sitt håll i länet. De
kom farandes just för en sådan där vänskaplig träff med mat och
olika spel, samt som umgängesvis.

Harald hade visst kunnat vara med, eftersom han föredrog jämna
par. Men han var ofta ute och reste i landet och de hade så olika
ledigheter, att det inte brukade passa. De andra tre brukade bara
kunna träffas just i sluten krets.

U
Under sommaren, vilken i Sverige brukar vara ungefär från slutet
av maj, omkring den tjugonde. Samt kunde vara till första veckan
i september eller kanske till mitten av ibland. Då trädgården för
det mesta stod grön och grann i stugan.

Även då träffades de tre vännerna med högst ojämna mellanrum.
Inte just mera ofta än en gång eller två på två månader. Fast för
en hel del år sedan kunde det vara var fjortonde dag. Men med
tiden hade det blivit mera glest

mellan träffarna. Det hade kommit till andra vänner, bekanta. Ens
familj 'krävde sitt' och det gjorde även andra 'saker' och händelser
i livet. Det är inte bara bröllop och begravningar, födelsedagar och
sjuka besök som kräver sin tid.

En människa kan ju vilja resa på sig ibland också. Ut i det som egna
landet, men även i andra länder stundom. Det vet en ju inte precis
hur länge en människa har sig och då vill en själv ju kanske kunna
som röra på sig då och då.

Efter att ha spelat kort, blev det en sådan där som paus i sättet att
umgås och leka. Så då kunde det bli en kopp hett eller några glas
kallt, att som förfriska sig med. När de sträckt på benen, genom att
besöka de olika rummen i villan,

kom de sig för med att vilja ta sig ett parti med tagna bokstäver och
lagda ord. De fick poäng då de kom sig för med att spela detta. Men
när Eva spelade med far och mor, som bodde någonstans vid kusten,
struntade de ofta i att alls som räkna.

M
Mor ville helt enkelt bara försöka komma på något att få ihop till,
inte behöva tänka på konkurrens. Far, som brukade kunna sitta
med brädet 'upp och ned', brydde sig inte om, verkade det, vilket
som skulle kunna vara 'på tapeten'.

Han mest tog saker och ting som de kom sig. Det var inte så viktigt
hur 'landet låg', att kunna träffas och äta en bit mat och umgås var
det som verkade fungera. Omständigheterna kunde han anpassa
sig till, bara 'båten kunde ros i hamn'.

Vännerna Kerstin och herr C. verkade inte heller de ta saker och
ting 'på så blodigt allvar', men ansträngde sig ändå för att komma
åstad och få det att verka minst sagt spännande. Efter att de sedan
spelat en gång, var det dags för paj.

De åt den med sås eller glass eller både och. De satt i det varma och
hemtrevliga vardagsrummet då de lät sig väl smaka. Men redan i
köket ville Kerstin ha det till att de lade upp på kupande tallrikar
och bar så inte det hela på en bricka.

Där satt de sedan, medan den brinnande veden sprakade och mös.
Varken Eva eller någon annan satt och frös, faktum var att ingen
av dem heller varken hosta eller nös. De sade heller inte mycket
till varandra medan de lät sig väl

smaka av efterrätten. Den verkade de njuta som av välbehag och
även tillvaron. Det var möblerat med en tresitssoffa, några fåtöljer
och en stor bokhylla. Det stod en 32 tums teve på en bänk och där
syntes även några dammsamlare

som nog kunde vara minnen från resor eller presenter från den
ena eller andra personen som besökt Eva och Torkel. Torkel var
en människa som visserligen funnits men som gått ur tiden och
var numera ett liv av minnen.

B
Brasan sprakade och värmen fyllde nog mer än bara det rummet
som de satt i. När de långsamt och som omständligt ätit av pajen
med eller utan att ha värmt den först och tagit för sig av tillbehör,
skrapat sina skålar och försökt avstå

från att slicka sina. Bar de ut dessa i köket igen och när Kerstin
sköljt ur dem och satt sig på sin plats vid bordet, bytte hon skiva
i radion. Det var en cd med lugn musik utan sång, hon valde ut
bland klassiska skivor, lugn pianomusik.

Där fanns även mera snabbt spelad musik av olika instrumentala
grupper för populärmusik. Det fanns även körmusik med och utan
instrument. Gosskör, manskör, blandad kör och olika sångerskor
som sjöng någon sorts romantisk jasså.

De kunde ha spelat poker, 15 eller modifierad Kille, men de valde
att spela Beredskap igen. Det kunde ha att göra med att det var de
mera oroliga av tider i som faggorna. Ingen av dem försökte påstå
att de var beroende av att se på

sin telefon om det utbrutit ett tredje världskrig den senaste tiden
då de ägnat sig åt umgänge. Kerstin ville skriva och det visade sig
att varken Eva eller herr E. försökte få ett ord med i laget där. Hon
fick som hon ville och så var det.

L
Log han i mjugg där, då han satt och spanade i sina kort? Det var
Eva som delat ut sju kort vardera och först då bara ett kort skulle
spelas, det upptäcktes att Eva fått åtta. Så det blev till att samla de
kort som skulle blandas om på nytt.

När det några givar senare var herr E. som givit, hade han råkat
ge Eva fyra kort istället för bara tre. Så fick han även en blick som
kunde ha innehållit ett som outtalat budskap. 'Där ser du hur det
kan gå', som ville hon uttala sig.

Det var de talande blickarna som sade så mycket. Det hade slutat
att regna, men istället övergått i ett som ymnigt snöfall. Det hade
börjat blåsa en smula även, då aftonen led och det blev några där
grader minus. Villastaden hade

blivit byggd i en liten sänka och när temperaturen sjönk och det
började blåsa, då kändes det än mera svalt att försöka ta sig fram.
Ibland blåste det halv storm, eller till och med hel. Vilket kunde
kännas som om isbjörnen inte bara

kunde ses på stadens zoologiska instutition*. Eva kom att tänka
på att det väl var nästa vecka som... Ja, förutom andra saker som
hon skrivit upp någonstans och satt upp en lapp om på sin ljust
korkade anslagstavla, handla, tvätta...

Så mycket som skulle kunna antecknas någonstans om de mest
olika och oklara ärenden. Hon såg på sina kort, vad skulle hon
kunna säga på dem? Verkade mest vara 'mellankort' och just
den sortens kort ville hon inte ha.

E
Eva satt där och tvekade länge och hon var sist den här rundan.
Kerstin, som satt till höger om henne, hade inte sagt sitt än och
herr E. föreföll att se minst sagt klurig ut, som om han bestämt
sig för att sitta nöjd.

När han sett på klockan på köksväggen för väl femtioelfte gång-
en, verkade han besluta sig. Han skulle nog vilja ha någonting
till middag i villan och även sova över i gästsängen. Han ville
helst 'ha eget rum', men villan

var ju inget hotell precis. Om nu även Darling hade tänkt sig ta
erbjudandet, som var stående, för alla tillfällen, ja då skulle han
få ta överslafen för att kunna känna sig som varande för sig själv.
Så fick Kerstin, som hade speciella

behov, få undre bädden för sig. Det som är bra med våningssäng
brukar vara just detta. Där gick det att känna sig som i en värld
för sig själv, eftersom det inte gick att se den andra, om det nu
fanns någon annan i det där rummet.


(Texten har legat och vilat sig
i utkast sedan 2011 10 10)




(*Stavas det verkligen inte så i programmets ordlista?
Kanske 'institution'? Ja, jag vet just inte det.
Som den där regeln om att du inte skall ha en kopp hett
eller ett glas kallt bredvid ett tangentbord.
Drick istället ur barnsäker mugg eller flaska...)