Jag är bliven haverikommissionär
hos trasiga trosriktningars
vindögda under-leverantörer,
i en synnerligen grov verklighet

men just nu kommer jag ingenstans,
& stor-åren häver sig upp
ur skogarna;
reser sig ända upp i regnmolnen;
hotfulla, farliga, blinda

Mitt ansikte svävar ljudlöst
över en samlad livstid,
tyst som ett väntrum på onkologen

Ja, mitt ansikte lyser sig fram
över kaffekoppen i min hand,
balanserad
på världens järnspröda jämvikt,
som lätt kan rubbas
av en illa tilltygad tanke
som kommer loss
och utvidgas exponentiellt

Javisst,
jag är en primtalad haverikommissionär
med osakliga sakframställningar,
osviklig i mina övertygande förtvivel,
havsytorna konkava
mot himlarnas konvexa graviteter,
där alla ansiktsuttryck lutar

Jag är haverikommissionär
i en trollbinda av höstotröstlighet,
årsbarn & ålderman,
oförsiktig med landskap;
bäckar & åar famlande i nakna nätter

Jag är en talismanerad, manierad
haverikommissionär,
med läpparna gripande om kaffekoppskanten

Det ryker ur munhålan,
och tändernas stängsel står emaljerat
i Iliadisk stridsberedskap,
ord för ord,
och dagen värker pedagogiskt
i den pågående pagineringen