De går längs en dammig väg
bortåt, iväg någonstans

Invid dikets kant där torkat gräs
står tätt kring små sköra blå klockor
som nickar i den stilla vinden
söker de något att återupptäcka
något att på nytt ge ett namn

Så frågar de varandra och pekar på
den pyttelilla blomman bland de
knastertorra stråna:
” Säg vet du vad just ”den lilla där ”
bland torra strån kan heta?”

Men båda skakar sina huvuden
till svar
Kanske räcker det att bara följa vägen
vidare sida vid sida?

De går i tystnad med dammet
kring sina steg, utan att nu längre undra
om de någonsin får svar

Det finns så mycket i världen att lära
för att kunna veta

Men just idag på väg någonstans
sida vid sida längs den dammiga vägen
är det skönt att bara få vandra
utan att på ”skolfrökenvis”
behöva veta allt

Bara följa vägen vidare
i tystnad sida vid sida utan att genast
få ett svar