Frikyrkan som en väldigt skön och komfortabel bekvämlighetszon för exakt likatänkande frälsta människor som bejakar Jesus. Djävulen stortrivs där. Kommer man dit som en märklig anarkistisk originell konstnär och rebell så är man absolut inte välkommen. Folk som är så där underligt djupsinniga släpper vi inte heller in. Pastorn med sin rondellpredikningar som man har hört hundra gånger för åh halleluja vi prisar Herren! Här gömmer man sig och är i full säkerhet från det vidrigt sjuka, galna, och onda samhället. Frisk aggression, vrede, och hat är uteslutet. I vår fantastiskt snälla, välartade, friskt pedantiska, skötsamma, prydliga, och härligt ordentliga idealkyrka är vi bara snälla, vänliga, ödmjuka, och högst beskedliga. Usch och fy för alla de annorlunda, konstiga, urspårade och degenerade stackars förtappade och absolut misslyckade människorna som inte alls har förtjänat kärlek och respekt och som definitivt inte kan komma till himmelriket. Åh åh åh sjung halleluja, åh halleluja vi prisar Gud. Halleluja! Vad skulle det vara för fel med trygghetsnarkomani? Huvudsaken är ju att man mår bra bland fina och likasinnade snälla och rara människor. Ett uppror på personligt plan behövs inte. Vi har ju Jesus Kristus som hjälper oss med allt. Någon svaghet har vi inte plats för i vår suveräna elitkyrka. Tänk alltid positivt och optimiskt så ordnar alltid Gud resten.