Djävulen och hans krafter ligger absolut inte på latsidan. Tvärtom, det är full och febril aktivitet av lögner, manipulation, och att leda människor vilse. Det är inte jag som tänker, det är satan som talar. Skenheligt fromma människor som står med en fot hos Gud och den andra foten hos djävulen. Man kan inte tjäna två herrar. Ibland så tänker jag på Lisbeth Salander i Stig Larssons Milleniumtrilogi och hennes friska aggressivitet, slagkraftighet, och hämnd. Jag önskar att jag kunde vara mer som hon. Att aldrig ge upp. Jag ser människor som tvångsmässigt skruvar ur glödlamporna ur varandras livsträd, som Bruno K. Öijer sa. Man bör passa sig för folk med kraftiga mindervärdeskomplex och deras plötsligt uppblossande hat, arrogans, och cynism. Man bör överhuvudtaget akta sig för den sortens människor. Att det är söndag eftermiddag, jag har jobbat bra den här veckan, och att livet ska vara ett ständigt drama och kamp. Jag lägger mig ned i soffan och sjunker ned i Fields of gold med Eva Cassidy. Min starka längtan att sjunga duett med henne i himmelriket. Att kasta sig in i den blå himlen i frid och fröjd. Att ömsint krama träden. Att låta Gud bestämma i kärlek och sanning kryddat med humor. Människor som redan som barn blev så manipulerade, hjärntvättade, kränkta, och svikna, att de aldrig riktig förmår resa på sig och bli friska. Människor som inte tror att en förändring är möjlig men det är bara det att en radikal förändring måste ske. Djävulen går med en eldkastare och driver in människor i sin fålla. Kriminalkommisarie Martin Becks granne går inte att driva in i någon fålla, och absolut inte heller Gunvald Larsson och norrmannen Steinar. Godhetens raseri. De allierade som vintervåren 1945 tränger sig upp genom Europa målmedvetet och metodiskt. Hitler går på uppåttjack för sin bipolära depression tillsammans med sina kissnödiga generaler i bunkern och hävdar att Tyskland har trupper som i själva verket definitivt inte existerar. Mörkermänniskornas massvansinne. Hasse och Tage i sin skrivarstuga på Söder tjugo år senare. De åt konservmat och producerade bejublade filmer och revyer. Ljusmänniskor. Enslingen gubben Garbo i filmen Att angöra en brygga, ibland känner jag mig som honom. Att befinna sig utanför och att ha försonat sig med det. Jag rör mig smidigt och intuitivt som en katt i stugan Nostromo, enmansklostret och ordlaboratoriet. Himlen är oskyldigt blå. Jimmie Åkessons banala nylle. Han liknar en patient på ett mentalsjukhus från sextiotalet som jag såg på ett fotografi. Människor som är så vilse att de befinner sig långt långt utanför kartan. Folket som jublar över deras politik. Det är inne att vara dum i huvudet. Det är helt OK. Djävulens anhängare, lärjungar och trogna hantlangare. Magdalena Andersson är för svag. Sossarna är en blek skugga av sin forna styrka och briljans. Hjalmar Branting och Tage Erlander skäms. Emil i Lönneberga och hans ihärdiga kamp för att rädda livet på sin bästa vän drängen Alfred i snöstormen. Godhetens raseri.