Det hade blivit min tur att bära den gemensamma radion fastspänd utanpå ryggsäcken. Allt som redan var tyngre än någonsin blev plötsligt ännu tyngre. Magen morrade av hunger, ville ha mer än spridda blåbär, och kängorna kunde lätt ha sugits ned i myrmarken, om man hade avvikit från stigarna som vi försökte hålla oss på. Sundström längst fram i gruppen läste kartan bra, medan jag just hamnat längst bak. Ingen av grabbarna fick veta när soldatprovet skulle vara över - endast löjtnant Leijon hade full koll på marginalerna. Egentligen hade vi bara marscherat ett dygn drygt, och dessutom sovit små stunder under bar hösthimmel. Likafullt kändes färden som minst en månad lång.

För några minuter slog det mig att man kunde bli stående ensam, eller ännu hellre lägga sig ned, mitt i snårskogen..! Måhända skulle man bli hittad av någon nästa dag..? Men så insåg jag att de andra torde bli arga och oroliga eller få akut problem själva, om någon gav upp kontakten med gruppen. Jag var ju inte här för min egen skull - alla var här för att tvingas lära sig. Visserligen hade jag varit på god väg att söka vapenfri tjänst, om det inte vore för att min morbror med familj bodde så inbjudande i just denna militärstad. Verkligheten bestod nu i den norrbottniska terrängen som sakta susade fram kring våra uniformer. Då noterade ett par kamrater att jag sackade efter. Leijon beordrade mig att kliva längst fram i ledet, ja, istället ta täten och låta alla gå i min takt. Sundström gav sitt mest uppmuntrande leende, och snart lyckades jag rentav pinna på fortare än innan.