Jag kliver in med viljan att få höra till,
med goda tankar, öppet hjärta, goda steg.
Jag gör mitt bästa, å, vad gärna som jag vill,
men rummet skakar när jag blir för svag och blek.

Ni ser en yta, ser ett lugn och tror ni vet,
men väggarna har röster, blickar bär en kod.
Min finkänslighet är en sluten skörhet,
ett överflöd av intryck som slår ut mitt mod.

Att tolka allt som aldrig sägs, men ändå finns,
att känna skiften som en annan aldrig når.
Det är min värld, det är min sanning som jag minns,
och det är den som ger mig denna tunga våg.

Så kommer frossan, nödbromsen slår in,
jag tvingas bryta upp, jag tvingas lämna rum.
Men hör på detta, hör en sanning som är min:
det är ej mitt fel, det gör min röst så stum.

Jag är skapad så här, i varje fiber, i min grund,
inte ett fel att be bort, inget att skämmas för.
Gud skapade mitt mönster, gav mig denna stund,
och möter mig i kraschen, när min kraft dör.