Det gormas och skriks i varenda hörn,
det rycks i armar och viftas med dörrn.
De högljudda barnen, de får sin tröst,
med fröknars blida och tröstande röst.
För den som syns och som skriker högt,
för den byggs stigar där det är tryggt.


Men längst in i vrån, vid den slitna bänk,
sitter en skugga, så tyst och sänkt.
Ett barn som drömmer en undangömd dröm,
vars värld är så stor och vars hjärta så ömt.
En hjärna som sprakar av stjärnors glans,
men ingen som märker att barnet fanns.

Här rinner inga tårar som vuxna ser,
här delas inga extra resurser ut mer.
De som skriker får hjälp, de som hörs får hus,
men det tysta barnet har slagit av sitt ljus.
Det ramlar i klyftan som ingen har mätt,
och gör sig så osynligt, liten och nätt.

Och läraren suckar i stressat rum:
"Vi vill ju så gärna, men tiden är stum,
vi räcker inte till för var ensam själ,
fastän vi önskar att alla må väl."

Men fjärran från golvet, där regler blir till,
sitter de trygga och styr som de vill.
De räknar på timmar och sparar en slant,
och tror att på pappret är allting så sant.

Ingen som ser hur det brinner en eld,
eller hur själen förblöder en hel kväll.
Ack, saliga de som får skrika och slå,
för dem finns det vuxna som stannar ändå.

Men ve det barn som är tyst och klok,
och gömmer sin smärta i målarbok.
Som kämpar ensam i världens sus,
och tynar bort utan ett enda brus.