Sluta skriva, kvinna,
om din vers är ett lockbete.
Sluta lägga rim på dina läppar
för att dra till dig blickar,
sluta kalla män
istället för att kalla mening.

Poesi är inte en säng,
det är inte en profil,
det är inte kött i ord.

Det är ett sår, det är ljus,
det är eden från dem som inte ljuger.

När du skriver bara för att bli åtrådd,
förråder du ditt alfabet.
När du kommenterar för att bli sedd,
säljer du din själ för likes.

Och då är det inte längre poesi —
det är en vädjan med rim,
det är ett bordell av ord.

Men jag tror på en annan sorts poesi:
den som inte förför, utan väcker,
den som inte flörtar, utan brinner,
den som inte erbjuder, utan försvarar.

Sann poesi sover inte med någon.
Hon står ensam,
mitt i ruinen,
och säger:
"Jag är elden som inte kan vidröras,
jag är ordet som inte kan säljas."