Morgon efter morgon skulle hundratals sysslor avklaras, kängorna putsas, vartenda dammkorn avlägsnas, sängkläder sträckas och ens haka rakas, före klockan var hög tid för uppställning mitt i korridoren därinne i den avlånga kasernen utanför våra logement. Vill minnas att vi hade nittio minuter på oss, från dess att reveljen larmade och taklamporna tändes, då man tvingades inse var man befann sig, tills att inspektering utfördes av hur vi placerat oss i ledet, hur var och en klätt sig i vår M90, hur någons skåp var ordnat, hur fönsterbrädor och toalettstolar blivit rengjorda. Däremellan vore det bäst om man hunnit gå bort till matsalen och käka frukost också, även fast det rådde viss frivillighet på det området (kommer främst ihåg kanelknäckebröden).

Efter någon månad förstod jag att varken kaptener eller löjtnanter hyste avsky för minsta smutsfläck i sig, nej, allt gick snarast ut på att skapa disciplin. Om man började slarva med en oknäppt knapp kunde ens betéende leda till nonchalans av rutiner på andra plan, som till sist kunnat förenkla för en fiende att slå till på sårbar punkt. Dock tycker jag det är olyckligt att sådan disciplin krävde stenhård kontroll och kompromisslösa order i en automatiserad kommenderingskedja. Hade varit bättre om var och en förstått värdet av ordningsamhet, fastän säkert orealistiskt att begära av pojkar som nyss blivit män, ja, kanske av vilken medborgare somhelst?!

Misstänker skarpt att fler moment blev fixade på en timme i det militära, än vad jag numera får gjort på ett år. Alltså i min privata sfär, medan på jobbet som budbärare kan ibland mer material omhändertas än under lumpen. Dessutom hade jag ofta den enorma lyxen att få övernatta hemma hos mina släktingar, som skjutsade mig på morgonkvisten ända fram till regementet, på väg till sina arbeten utanför. Då hade jag redan en mysigare frukost i magen, när klev rakt in i städningens cirkus, med relativt utvilade och fullt behjälpliga händer. Slapp bädda sovslafen gjorde jag i bästa fall, om den fortfarande såg lika välsträckt ut som kvällen innan, ifall ingen kamrat hade landat där.

Missade väsentliga delar av soldatlivets sociala sidor, men ibland stannade jag dock kvar på luckan. Och inget val förelåg de perioder vi fick sitta vakt i entrén under natten, eller hade fått andra kvällsuppdrag typ att hugga ved inför stundande övning i tält, tvätta fordonen och fixa kamouflagenät, sy på något märke i uniformen eller förbereda persedelpåsens utrustning med särskild omsorg. En gång smugglade jag med lite godis ut i fält, fast hela meningen var att lära oss överleva på kollektiva resurser. Bok var dock OK att plocka med sig någon, som jag minns det. Särskilt vi tre som fick utgöra fjärrsändarstation några kilometer ifrån stabstältet, som var förpassade till att sitta inklämda vår terrängbil hur kall vintern än blev, och gå egna patrullrundor i snödjupet - vi kunde behöva något extra att uppehålla sinnena med, ibland i flera dygns väntan på nästa omgruppering.