Tänkte på våra enkla liv
Utan värst mycket pompa och ståt
När det plötsligt
kändes en stickande doft
av krut
Som la sig som rök kring
esplanaden
Det var dubbla skott som small
från högsta höjd för säkerhets skull
så att ingen skulle kunna dem missa
När plötsligt någon med myndig röst
skrek ”det är dags att flaggorna hissa”
Sedan ropades namn och nummer ut
på han som stod där på sin stora balkong
och såg lite ledsen och vilsen ut
Han verkade vara av viktigt sort
det kunde väl var och en se
och förstå som strövade runt
där i staden
Även de av lite enklare sort
med enklare vanor från början
till slut
och med en sista vila
i allt annat än sideninredda
sarkofager
Som aldrig kring
sin bringa burit baner
eller blänkande medaljer
strödda över sin krage
Ändå sades det om han som låg där
på lit de parade
nu när hans son gjort sig redo
att ta över hans kungadöme
och spira
Att han alltid varit en folkets man
precis som alla vi andra
som strövar i parker och längs esplanader
Vi som går till sista vilan när det är så är dags
helt utan kanoner o krut
eller några som från högsta höjd
skjuter salut , hissar flaggor eller
blåser fanfarer