De kritiska stunder när ens ytlighet och skeva verklighetsuppfattning krackelerar. Man var bergsäker på vem man var men upptäcker att man är någon helt annan. Att ta från de rika och ge till de fattiga. Vad som helst bara inte vara i ett isolerat limbo i huvudet avskuren från den varma gemenskapen. Man är lite drygt 70 år gammal och heter Åke. Ens fru sen femtio år har lämnat en för en annan mycket bättre man med flärdfullt lyxliv tillsammans med otroliga stjärnkändisar i exklusiv villa. Man har inga som helst vänner och ens barn och barnbarn vägrar absolut att umgås sen kom naken på ett av deras bröllop. Den svarta totalförlamande bitterheten och avgrunden av livsbesvikelse.

Man har ingenting att leva för trots att man är övertygad om motsatsen. Desperationen efter att bli sedd, förstådd, och älskad. I brist på det så tigger man stryk. Man åker till IKEA som vanligt i en trygg gemytlig känsla av det gamla vackra folkhemmets självklara gemenskap och glädje. Man går runt med ett jättestort generöst insmickrande leende och människorna som skyggande tittar bort med ett illa dolt hat och en gränslös avsky. Man blir skarpt ombedd
att omedelbart söka akut psykiatrisk vård.

Man köper två korvar med bröd och försöker att få igång en vettig dialog med den unga blonda kassörskan som skriker efter vakterna. Man slängs ut och man är inkontinent så att urinen rinner längs asfalten. Folk som spottar på en. Det är så skönt att i alla fall väcka
några slags känsloreaktioner hos den radikalt vedervärdiga omgivningen. Svag, fjollig, och annorlunda får man bara inte vara i samhället för då kan det bli tvångsvård inom psykiatrin och hårdhänta bryska poliser som forslar en dit medan de verbalt mobbar ut en fullständigt. Det ska vara hänsynslöst hårda tag tycker kommunledningen som består av gangsters.

Att bli totalt utskrattad i den snuskigt skenheliga och prominenta frikyrkliga församlingen efter att man i megafon har åkallat djävulen och alla demonerna och blivit brutalt utkastad, och sen skurit sönder alla däcken på deras fina bilar på parkeringen. Man har inget riktigt liv och man vet om det. Nu är det bara en väntan på döden. Min härliga älskade mamma som dagligen hånskrattade åt mig utan anledning och gav mig hårda örfilar. Min underbare älskade pappa som höll mig inlåst i den mörka, fuktiga och kalla råttskrubben i källaren under nästan hela sommarloven. Jag högaktar dem. De var så starkt älskade, beundrade, och respekterade i den genomsnälla och kramgoa frikyrkliga församlingen där alla var precis likadana.

Jag klagade aldrig utan tänkte positivt och optimistiskt i alla akut krisartade situationer. Allvarligt mobbad var jag också under hela min skolgång och på arbetsplatsen. Jag har haft ett jävligt tufft liv men jag är stolt, glad och väldigt tacksam. Lite utstuderat psykiskt våld har väl aldrig knäckt någon. När jag kom hem från mitt underbara IKEA en dag så passade inte nyckeln i låset och två män i långa mörka rockar från Örebro kommun stod med iskalla ögon ocj pekade på mig med sina pistoler och sa att mitt hem är beslagtaget och jag ska bo i en gammal snuskig husvagn vid soptippen och din bil och alla dina skor konfiskerar vi samt att ditt bankkort naturligtvis är spärrat. Jag bugade djupt och tackade dem innerligt och tänkte att ännu en fantastiskt uppfriskande och spännande utmaning i livet. Det här ska
bli så himla roligt.

Tillsammans med två väldigt heroinberoende vidriga individer i den yngre undergångsåldern bodde jag sen i den ruttna gamla husvagnen som även saknade el och vatten. Men jag tyckte att det kändes riktigt bra. Man ska inte klaga. I flera veckor så var det 25 minusgrader. Det finns de som har det mycket värre. De två heroinisterna knarkade fort ihjäl sig och jag dumpade deras kroppar på soptippen. Jag gick 20 kilometer till IKEA utan skor i januari och tänkte på min exfru och hur hon älskade att piska, plåga och godtyckligt omyndigförklara mig. Jag njöt av hennes fullskaliga dominans och arrogans. Vid IKEA fick jag stryk av två vakter som även sparkade på mig när jag låg ned. Kunder som log sadistiskt och njöt i fulla drag när de såg mig ligga blödande.

När jag kom hem till min fina husvagn så passade inte nyckeln i låset. De två otäcka pistolmännen från kommunen siktade på mig och skrek att jag skulle dra åt helvete för annars så skulle jag bli utvisad ur landet. Man måste se möjligheter i livet tänkte jag. Nu bor jag under en gammal möglig presenning i den sköna Varbergaskogen på väster. Att ge sig själv omåttligt med kärlek. Att välja glädje. Att alltid fokusera konstruktivt framåt i livet. Man måste vara snäll, ödmjuk, och vända den andra kinden till när man åker på spö. Man måste vara som Jesus. Jag är fullt nöjd med min livssituation.