Koppar påminner mig om förr, med nostalgi och ömhet. Kanske känner jag att den gula färgen visar det...
Jag vill krama den en stund. Trots att den är slängd där utan intresse.
Snälla!
Kasta inte din koppar vid vägkanten för att den har en gul färg som inte liknar de andra färgerna. Den är en symbol för kunskap och skapelse!
Ser du, hösten är koppar! Dess löv är rostiga och gamla.
Krama den, kanske hinner du inte uppleva kopparn nästa år.
Hösten, kopparen, solen, planeten som separerade sig från universum – de är gula. Helvetet och mitt hjärta också.
När jag saknar min mamma blir jag gul och den gula elden börjar brinna i mitt hjärta...
För hösten är årstiden som längtar till nästa årstid!
Vintern är kallt järn med vassa kanter som sårar oss med sina saker: snö, is och storm, för att solen är frånvarande! Eller att inte ha gul färg också är frånvaro!...
Goda nyheter lyser upp för oss religionslösa:
på vintern finns inget helvete.
Det gula föds inte ur en blandning av färger som alla andra färger! Utan det skapas av ögonen!
Jag tror att den färgen är helig!.