I
Ekbladets sköna läder
åt vilket håll skall du peka nu
Vinden har böjt och höjt dig
att ingen känner den mer än du
Kanske mot lilla grinden
intill vårt lusthus med gräddvitt tak
(Sparvarna brukar bo där,
jag tror bestämt att de har god smak)
Kanske mot någons hjärta
så att det vet att det blivit sett
Sparven sin vinge vilar
på målad, utskuren trärosett

II
Skogsbäcken ensam porlar
det knarrar gott i den friska veden
Där går en varelse utan sorger
liksom en stig, och han följer leden
Hans tomtehätta är gjord av ylle
hans fina halsduk i karmosin
kan väcka avund, det vill jag lova,
så sant som jag heter Ernestine

III
Rosa carolina
heter blomman nära diken
Du som henne söker
skall nog inte bli besviken
för hon vill så gärna le med
sina ljuva rosenblad
och hon vill så gärna dofta
i din vas, och du blir glad

IV
Daggkåpan fångar regnet
och gör det raskt till ett pärlhalsband
Pärlorna dock försvinner
när någon vidrör dem med sin hand
Snopet skall mången ungmö
få se dem flykta i snabbt farväl
trå dessa diamanter
som förefaller att ha en själ
sörja att glittrets skönhet förrinner

V
Natthimlen tycks oändlig
Att söka nudda den, det är svårt
Tänk om jag kunde nå den
och sedan falla, och landa hårt
Jag skulle dö innan jag fått leva
med alla stjärnor i drömmen kvar
I månens vagga jag skulle vila
och vara ung alla, alla dar

VI
Harpalten gömmer sig
intill spaljén
där kamelian åmar sig
vacker och vän
Harmamman betar helt nära

Harpappan räddar sig
från ett gevär
skuttar, lockar bort jägaren
Nosen är skär
blödande öm för de kära

VII
Golfen glittrar söderut
jag har varit där förut
Inte var det alls i går
och jag reser, om jag får
gärna åter till dess hud
Blå är den som havets gud
sidenblå med spets så vit
Klä mig nu, jag längtar dit!

29/9 2026