Om nu en religiös människa
är fullt och fast övertygad
om att paradiset eller himlen finns.

Hur kommer det sig då
att den individen samtidigt är rädd för att dö?
Det är ju förnuftsvidrigt samt ologiskt.

Dessutom dör ju
allt som lever,
utom möjligen idéer...

Samtidigt väntar just döden,
någonstans i slutet på ens liv...
och ingen vet när...

Just det blir då 'den stora överraskningen, eller hur?
Kändisar omtalas i och för sig
efter sitt frånfälle, är tanken på detta en tröst?

Det kan ju in och för sig vara en tröst i livet,
att någon kan komma att sakna dig
när din närvaro i detta liv icke längre är...