Anton påstår att han grips ibland av lust att göra (utföra, begå)
negativa handlingar.

Att begå handlingar som i 'rättvisans ögon', inte ses som
'fullgoda' att göra.

Men att han samtidigt som han känner lusten inom sig,
förstår också hur fel det vore att ge efter
för negativa inslag hos sig själv.

Han har negativa frestelser, han haft dem redan 'i sandlådan'
och även framåt i tiden.

Men att han behåller dem inom sig.

(Åh, dessa ständiga påminnelser om impulser.
Är jag verkligen så impulsiv?)

Han förstår samtidigt hur fel det vore att ge efter för dem.

Han tror sig förstå att 'alla' har dem och att en del människor
är som han själv och att en del människor faktiskt struntar i
varningssignalerna.

Eller att de 'inte är kraftiga nog', för att kunna motstå frestelsen
att begå handlingar som skulle kunna straffa sig.

Dels att 'så gör man inte'
och dels skulle det få honom själv att må dåligt.

Han förstår att han då skulle börja grubbla,
få svårt att sova
och även se sig själv som en 'sämre' människa.

Medan andra som 'begår negativa gärningar', som först provar.

Känner ökad lust att göra dem och sedan fortsätter 'av bara farten'
och slutar först då något 'tar stopp'.

Eller när någon gärning 'straffar sig'.

(Är det en sorts 'handikapp' att ge efter för sådana handlingar
som 'straffar sig' i egna ögon eller 'samhällets ögon'?

Går det verkligen att jämföra med det, som att jämställa med
andra handikapp, om det rör handikapp som att ha lågt IQ?)

Kan man vara 'utan eget ansvar', i somliga fall?

Eller måste dessa 'frestelser' åtgärdas
på olika möjliga hanterbara sätt?

I samhällets ögon.

Vad är då att betrakta som just 'samhälle'?

Samhället är 'vi alla tillsammans'.

Den som säger sig vilja stå utanför,
kan inte i egentlig mening göra det.

Den kan visserligen vilja göra det.

Men samtidigt 'inte kunna göra det'.

Varför det då?

Jo, de är som 'nolltaxeraren', ovilliga att bidra till samhället',
men samtidigt drar den 'nytta' av ett samhälles fördelar.

Ibland drar den nytta av de saker som ett samhälle bidrar med.

Skola, sjukvård, räddningstjänst, polis och så vidare.

Så samtidigt som en negativ utförare, vill kunna 'vara fri'
att 'stå utanför', den samtidigt är en 'automatisk' del av samhället.

Beroende på att samhället ses som att vara 'vi alla tillsammans'.

Det går visserligen att ge efter för frestelsen att 'fuska och fixa'
till sig fördelar som i egentlig mening 'bör kunna straffa sig',
eftersom 'det är fel'.

Det går att 'komma undan', på sätt och vis.

Samtidigt förstår 'den felande' att gärningen är just straffbar.

Det går visserligen att 'skylla ifrån sig', genom att påstå något.

'Det var möjligt att göra'.

'Ingen visste att det var jag'.
eller
'Vem som helst skulle ha givit efter för frestelsen,
om de bara befunnit sig i mitt ställe'

'Jag förstod förstås att det inte var 'okej',
men frestelsen var stor'.
Och, den var möjlig att göra.

Det har inget med religion att göra,
även om det finns människor som vill kunna påstå det,
skylla på det.

Frestelser att utgöra handlingar eller frestas att utföra dem,
har funnits så länge det har funnits människor.

Olika omständigheter 'föder' olika sätt att handla på.

Alla handlingar, goda eller onda, på 'rätt sida om staketet'
eller på 'fel sida om staketet', faller under eget ansvar.

Vem som än vill försvara sig med att
'handlingen var i sig nödvändig', gör, utför något,
under eget ansvar.

Även om du vill kunna säga 'jag gjorde det för annans skull'.

Så är det ditt eget ansvar, du gjorde det för din egen skull.

För om du inte hade gjort det, verkat för någon annans 'bästa',
skulle du ha kunnat låta bli att grubbla då och hade du kunnat
'sova med gott samvete då'?.

'Pappa, visst har jag varit en god soldat'?

'Mamma, visst godkänner du det här fullt ut'?

Frestelsen och tvivlet, frestelsen och tvivlet.

Finns det någon religion som inte inbegriper och 'bygger'
på dessa tankar och känslor?

Idealism bygger på idéer.

Idéer i sig kan vara och utgöra frestelser och tvivel.

De kan 'se bra ut', 'på papperet'.

Men de borde ibland stanna där.

För de skall tyvärr hanteras av människor.

Och de får alltid konsekvenser.

'Pappa, hunden överlevde operationen'.

Jovisst, men bet den ihjäl barnet sedan?

Det var inte hundens 'fel',
den bara föll offer för sina instinkter.

Men avlivades gjorde den, för den skulle 'straffas'.

Ibland straffas fel människor, någon annan bar skulden.

Rättvisan kan vara så blind ibland.

Eller är det människors 'fel' och 'brister'?

När något är 'skolans fel' eller 'samhällets',
då bär vi väl gemensamt ansvaret?

Finns det en bok som fått heta 'På dessa skuldror'?

Frågor på det?