Du promenerade på stigar som inte fann din rytm,
i steg som var ämnade för andra fötter.
Världen bad dig att hålla takten, lite till,
medan din energi tyst rann undan likt sand.
Du bar en osynlig slöja av anpassning,
ett stilla skådespel för att skydda din själ.

Du bar din tysta trötthet genom årstiderna,
och stannade först när marken blev för tung.
De som mätte din smärta såg bara konturen,
och gav dig ord som inte rymde din sanning.
Så vändes timglaset återigen mot starten,
och du fick börja om, utan att ha funnit
ditt hem.

I ensamheten växte en stilla undran,
om varför du alltid stod lite vid sidan av.
En lågmäld längtan efter att bli förstådd,
i en tillvaro där du alltid känt dig annorlunda.
Men du var bara en sällsynt och
vacker blomma,
som försökte stå stark i en främmande jord.

Nu spricker mörkret sakta i konturerna,
och pusslet fylls av milda, nya färger.
Det som sades idag var inte ett bokslut,
utan en mjuk viskning om vem du alltid
har varit.
Du behöver inte längre strida för dina svar,
för kartan stämmer äntligen med ditt hjärta.

Låt tårarna falla för de år som drog förbi,
och för vägarna du tvingades vandra
i ensamhet.
Men se hur ljuset återvänder till din spegel;
du är hel, och det var världen som
inte förstod