Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Morföräldrarnas tofflor.

 

Den första drönaren jag någonsin såg
hade inga propellrar, inga batterier, inget engelskt namn.

Det var en filttoffel, en hustoffel,
kastad av ett barn som skrattade naturligt.

Den flög genom gården, över hönsen och katterna,
över skuggorna i det gamla valnötsträdet,
och vi trodde att allt som stiger från marken
blir, för ett ögonblick, en granne till Gud och vinden.

Vi hade inte mycket.
Men vi hade det där enkla miraklet
som förvandlade en toffel till en fågel,
en planka till ett skepp,
en söndag till ett kungarike.

Katterna jamade vid bordet,
kycklingen som lagades till den stora lunchen,
och mormodern delade brödet
som om hon delade ljuset.

Nu ser människor riktiga drönare,
och himlen är full av saker smartare än oss.

Men ingenting kan jämföras med den där lilla saken
som flög snett genom barndomen

och fick oss att jaga efter den
som genom en dröm.

Det gör ont i mig när någon skrattar åt sådana minnen.

Inte för att de är gamla,
utan för att de är heliga.

Föräldrarna bor inte längre där... bara de levande minnena
av katterna på verandan,
av söndagar med doften av kycklingsoppa och nybakat bröd,
och barnet som tittade på en flygande toffel

som om det vore världens största mirakel.




Bunden vers av Jeflea Norma, Diana. VIP
Läst 67 gånger
Publicerad 2026-10-10 10:53



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Jeflea Norma, Diana.
Jeflea Norma, Diana. VIP