Katarin, du behöver inte vara rädd längre. Katarin, nu ska vuxenlivet ta hand om dig. Ingen skall få röra dina svaga axlar igen.

När Katarin var 6 år började hon på Sveahagskolan. Då lekte hon och hennes kompisar att dom var hästar. Då lekte hon och hennes kompisar katt-och-råtta-leken.
När Katarin var 11 år började hon på Kullaskolan. Alla andra i Katarins klass var 12 men Katarin var så smart när hon gick ur trean att hon fick börja direkt i femman efter sommarlovet.
När Katarin började på Kullaskolan blev alla genast mycket mer killintresserade tyckte Katarin. När man började på Kullaskolan gick man med dom som var mycket äldre, såna som kollade sig i spegeln och gick upp en halvtimma tidigare varje morgon för att lägga byta kläder trehundrasjuttiofem gånger och lägga på mascara.
När Katarin började på Kullaskolan ville ingen leka med henne längre.
När Katarin ringde sina två bästa kompisar och frågade om dom ville leka med henne på tisdag så skulle dom alltid göra något annat. Alltid. Alltid var det så.
Det regnade ofta när Katarin började på Kullaskolan. Då använde hon hennes lila gummistövlar som alla hade tyckt så mycket om på Sveahagskolan. Så när hon hade på sig dom tittade nog alla på henne för att dom ville ha hennes stövlar. Eller..?
När Katarin hade på sina stövlar gick hennes kompisar två meter före henne till matsalen.
På lektionen satt hennes två bästa kompisar jämte varandra och Katarin satt en bänk ifrån.
Så måste det ju vara, någon måste ju sitta själv eftersom man bara får sitta två-och-två i klassrummet, intalade Katarin sig själv. Så dum hon var.
När Katarin hade gått i skolan några veckor på Kullaskolan sa dom massa konstiga ord som hon aldrig hört innan. Dom var dom som aldrig hade pratat med henne innan, bara kollat på henne när hon hade sin lila gummistövlar.
Hon använde aldrig gummistövlarna igen.
När Katarin var 12 år började hon årskurs sju. Ingen pratade med henne nu.
Varför kollar dom? Stövlarna använde inte Katarin längre ju.
I klassrummet satt hon ensam. Karro och Ann-Sofie satt jämte varandra ju. Man var fortfarande tvungen att sitta två-och-två. Det var ojämt tal i Katarins klass. Katarin var det ojämna talet.
Hon brukade måla på bänken när fröken pratade om något viktigt som skulle ”spela stoor roll i deras liv!”.
Då målade Katarin hur hon och hennes bästa kompisar lekte hemma i hennes trädgård.
Då log hon.
När Katarin var 13 år började hon årskurs 8. Nu ropade dom stora på skolan efter henne.
Ann-Sofie och Karro gav henne medlidande blickar. Men dom sa fortfarande ingenting till henne.
Hade katarin blivit för tråkig? Var det hennes fel att dom ropade sånt där?
Självklart.
När Katarin var 14 år började hon årskurs 9. Nu hade orden tystnat. Ingen ropade något efter henne, aldrig ropade någon efter henne. Hon syntes inte nu, hon fanns inte nu.
Katarin kunde inte bestämma sig om det var bättre att synas som förut, och att folk ropade konstiga ord efter henne, eller om det var bättre att inte synas. Inte synas alls.
När Katarin var 14 år gick hon in i familjens badrum och pillade ut rakbladen ur pappas rakhyvel med en kniv. När Katarin hade lyckats virade hon in dom i papper, gick in på sitt rum och la dom i en ask. Alla utom ett, det la hon i fickan.
När Katarin var 14 år bar hon alltid sitt rakblad med sig. På skolrasten låste hon toaletten och skar sig för att kolla efter om hon levde. Ingen såg ju Katarin.
Hon levde, hon existerade iallafall.
Nu är Katarin 20 år.
Nu existerar hon, nu lever hon.
Vi applåderar för Katarin nu, hon är värd alla applåder för sin överlevnad. Hon är så stark, hur klarade hon av det?
Mobbningen av Katarin är ju inte alls samma sak som killen i våran klass.


Vi brukar ju säga hej till honom.