Det var en bit in på våren, ungefär vid den tid när den sista snön givit vika för de allt mer värmande strålar som den gyllengula solen skänkte. Ungefär vid den tid när man åter börjat sova med öppet fönster för att få vakna i den svala morgonluften till fågelkvitter.
Även trädgårdens växter hade börjat vakna till liv efter sin vintervila. De sträckte prövande sina stänglar emot värmen för att ge efter och åter, i tillit, öppna sina blommor emot den lysande källan till liv.
Först kom som vanligt snödropparna, som utan eftertankte blottade sig för omvärlden med sina späda vita blommor, lika oskuldsfulla som den renaste jungfru. Prövande följde de andra växterna dess exempel och en efter en visade de sitt inre för de som ville se och alla var de vackra på sitt eget sätt när de blommade och det var de stolta över.
Folk som vandrade förbi just denna rabatt kunde gladeligt le åt alla de blommor som lyste i sin prakt, men det var ingen av de passerande som såg in i den lite mer undanskymda vrå som fanns.
Där, längst bak i skuggan, stod en rosenbuske. Egentligen var det väl inget fel på den som gjort att den förtjänade den skuggiga platsen. Kanske var den en aning vildvuxen som ett resultat av dålig omvårdnad de senaste åren, men med en vänlig hand och kärlek i rätt mängd så skulle det kunna avhjälpas.
Detta var dock inget som busken själv var medveten om, utan när den skärskådade sitt grenverk var allt den kunde se ett sargat trassel av grenar. Många var avbrutna, ofta på de ställen där den vågat blomma ut. Ibland hade den inte ens kommit längre än till knoppning innan någon hand vårdslöst rivit bort det som det krävt busken så mycket att visa. Andra gånger hade den givit med sig inför den värme och kärlek som vårljuset givit och sakta men säkert öppnat sitt inre skal. Dessa gånger hade solens värme varit för kraftig och bränt sönder den stackars rosenbuskens förtroende.
Så nu stod den här, längst bak i skuggan, med de vassa taggarna riktade utåt som ett skydd emot omvärlden. Den slokade med sina risiga törnen, för innerst inne hade denna rosenbuske en önskan. En önskan om att precis som trädgårdens andra blommor våga släppa taget, lita på värmen och låta sin inre skönhet visas utåt. Denna längtan visade sig som en späd, ensam knopp långt inne i det täta, taggiga snåret. Den kunde inte växa där inne, man den fanns.
Dagarna blev långsamt varmare och solens strålar letade sig allt längre in i den sorgsna busken hörn. Där stod den och kurade långt inne i dunklet och betraktade de andras färsprakande prakt. Åh så gärna den också velat pråla, kunna le tillbaka emot solen, men den vågade inte, rädd för ännu ett misslyckande.
En dag, så långt mycket soligare än alla de andra, fann det sig så att en av solens strålar letade sig in och försiktigt och mjukt smekte den slokande busken. Värmen och ömheten i beröringen besvarades av ett svagt rasslande då busken rätade på sig en aning. Känslan var obeskrivlig. Så många månader sedan den senaste känt den varsamma närheten av en solstråle. Sakta men säkert gav rosenbusken efter, ty den, liksom allt annat levande, hade ett behov av kärlek. Kanske hade just denna buske ett ännu större behov, eftersom den blivit bränd tidigare och kanske var det just detta begär solen såg och benhörde när den fortsatte med sin varsamhet.
Hade det här årets vårsol varit av den mer brutala typen som gått på utan pardon hade busken bara dragit sig ännu mer inom sig, men nu kände den sig istället lockad. Sakta lät busken den vackert utsirade knoppen leta sig fram emot ljuset. Mellan pinnar och törne banade den sig väg. Solens kärleksljus omslöt de hopfällda kronbladen, lockade dem att sakta öppna sig och blotta den vaksamma rosens inre. Först när alla kronbladen fällt ut sig och inget hade skett vågade blomman andas ut. Den hade inte bränts sönder, den hade inte rotryckts av ovarsamma händer. Nej den stod kvar i all sin prakt och log så stort som en rosenbuske bara kan. Den var så vacker och först nu när försvaret släppts ned kunde skönheten komma till sin rätt. Hela busken njöt så mycket den bara kunde, av sin enda utsprungna blomma som vaggades i kärlek.
Så förflöt en stor del av våren och den lilla förtryckta rosenbusken blommade som aldrig förr. Borta var tankarna på det förgångna. Ända till den dagen då solen inte längre brydde sig om att nå in till den lilla rosens hörn. Den hade hittat några andra knoppar som var mycket lättare att nå, påstod den, och lämnade rosen åt de isande vindarna.
Den arma rosenbusken skalv av kyla, av sorg och förtvivlan. Den kunde inget göra för att skydda sitt innerstas blomma från frosten som obönhörligt grep tag i de mjuka kronbladen och slet dem sönder och samman. Lyckan den för en sådan kort tid sedan känt var borta och allt den kunde känna var smärtan och frustrationen när dess, så sköra inre, än en gång bröts i bitar.