En dag, strax i skymningen, efter att ha ringt sista samtalet till ingen nytta. Hon blev så förbannad att hon gjorde det. Det som hon varit rädd för att göra hela sitt liv, när mörkret överraskat stundtals. Hon sparkade undan stolen. I ren jävla ilska över maktlösheten hänger hon nu död i snaran och sitter själv brevid. Förvånad och fundersamt ser hon på figuren som hänger där. Ler lite snett och tänker: - Vad fan hände?

Jaha, nu hänger jag där till ingen nytta heller. Och inte blev det ett enda spår kvar efter handen som doppades i vattnet. Precis som det gamla kinesiska ordspråket sagt till henne, en gång för tusen år sedan. På den tiden, då hon var gammal och vis.

Vad gjorde jag för skillnad? Föddes med ett skrik som aldrig blev förstått hursomhelst. Jag slutade aldrig skrika i tystnaden och jag fick aldrig något annat än det jag inte ville ha i munnen. Skuttade runt på jorden ett slag i någon slags illusion om att vara älskad och odödlig. Att kärlek är det man lever av. Jo just det ja, jag fyllde ju en och annan människas behov på vägen. Passade upp, anpassade mig, la mig och undvek konflikter. Därmed ansvar som jag senare kommit att få ta ansvar för.

När jag var mycket liten och låg i kistan om nätterna, och såg hur alla grät över min meningslösa död. Så trodde jag då och då på det själv t om knappt medveten redan då om att jag förmodligen skulle se till att bli ansvarig för min död och därmed inte lämna några minnen kvar.

Nu sitter jag och ler i mjugg över figuren som dinglar därborta. Klart att det skulle brista någonstans, klart att jag skulle klanta mig då världen rasade en sista gång. Mitt fel och allas ilska istället för kärlek kan åter vändas mot min kind, och borta är alla goda ting.

So what, alla fick vad dom ville ha, tänker jag och knackar på dörren till slutet...