Försök 3

Hela hennes familj var instängd i det trånga rummet. Vid första anblicken verkade det helt tomt förutom en liten lapp som låg mitt på golvet.
\"Rita en karikatyr\"
Det stod varken mer eller mindre.
Hennes mamma fick panik. \"Rita på vad?\"
Vid hennes ord tycktes rummet krympa.

Han stod utanför rummet och hånlog. Vidriga, tvivlande människor. Alltid tvivlade de på saker de inte såg, saker som inte var uppenbara.
Rummet krympte en aning till.
De skulle allt få lära sig.

Inget tycktes kunna lugna hennes mamma och för varje ord krympte rummet. De backade närmare och närmare varandra ända tills deras ryggar var tätt sammanpressade. \"Jag vill inte vara med mer\" gnällde hennes lillebror och vände förtvivlat ansiktet inåt i deras lilla cirkel. Hon själv kunde inget säga, rösten var borta, hon var helt stum. Ändå verkade hon vara den enda som kände igen sig, hon hade varit här förut. Vad var det som kändes så fel?
Rummet tycktes krympa ännu mer, pressade dem tätare och tätare ihop. Hennes mamma skrek, hennes pappa skrek, hennes bror skrek, all luft gick ur henne och allt blev bara svart.

Han suckade djupt. Korkade människor. Enfaldiga människor! Deras sinnen klarade inte av att minnas det som inte verkade logiskt. Att de inte kunde klara av en sådan viktig utveckling på egen hand. Det var bara att börja om från början.
Han suckade åter igen.
En sista chans, fungerade det inte nu var det lika bra att ge upp.
Han öppnade sin knutna hand.


Försök 4

Hela hennes familj var instängd i det trånga rummet. Vid första anblicken verkade det helt tomt förutom en liten lapp som låg mitt på golvet.
\"Ni skall baka en kaka\"
Det stid varken mer eller mindre.
Hennes mamma fick panik. \"Baka av vad?\" Vid hennes ord tyvktes rummet krympa.

Han skrek av vrede. Hur hade det gått såhär? Hans skapelser tänkte värre än amöbor, han som hade gjort dem överlägsna, men till vilken nytta? De skulle få lära sig.
Rummet krympte en aning till.

Hennes mamma snyftade och hulkade hukande på golvet, själv stod hon med handen på ena väggen. Det här var bekant, hon hade varit här förr. Vad hade gått fel då?
Plötsligt fick hon en ide och plötsligt lossnade hennes tungas band. \"Varför inte bara baka?\" Hennes mor såg frågande på henne, men hon fortsatte. \"Bara baka\". Hon gjorde en rörelse, plockade någonting som inte fanns ur tomma luften. \"Här har du en bunke och mjöl har du borta vid dig\". Hennes mor bara stirrade som ett fån och det var hennes lillebror som kom till hennes undsättning. \"Här är mjölet\" sa han glatt och räckte henne en tom hand.
De började måtta, plockade fram osynligt socker och margarin, under sina föräldrars högljudda protester. Vad ingen av de vuxna märkte var att rummet inte krympte mer.

Han skrattade. Det var klart att det var barnen som skulle rädda dem, rädda hans skapelser. Det var bara de som förstod. Livet var så mycket mer än vad man kunde se med blotta ögat, mer än vad man kunde förstå med sina egna sinnen. Fantasin var så mycket mer än vad människorna förstod.
Han öppnade sin hand och log för första gången den här natten.

Plötsligt fylldes tummet med ett nytt ljus och sockerkaksdoft. En ugn stod vid ena väggen och en nygräddad kaka stod på en spisplattan. Ingredienserna de använt till baket stod spridda över golvet.
Hennes mamma flämtade förvånat till och hennes pappa muttrade något ohörbart. Lillebror satt och åt överbliven smet från en slickepott. Hon själv fokuserade blicken på ena väggen som om hon kunde se genom den. Hennes leende breddades ännu mer och hon höjde ena handen och vinkade till någon utanför.