Så är hon där, som så många gånger tidigare. På busshållplatsen i nattens klädnad. Utan dagens trängande människor. Femton år tidigare satt där en flicka med handen i mammas och blicken fäst vid busskylten.
"L...Ä...N...S...T...R...R...R...appan! Länstrappan?"
"Nej, inte riktigt, lilla vän. Försök igen. Länstra..."
"L...Ä...N...S...T...R...A...F...I...K...E...N....Lännstraficken? Lännstraficken! Ja, mamma, jag kan!"
"Ja, vännen, vad du kan."
Mamma ler.

Men det var femton år sedan. Nu är busshållplatsen omgiven av tyst mörker. Gatlyktsbruset är det enda ljud som försiktigt ekar i natten. En ung kvinna sitter ensam i natten på busshållplatsens enda bänk. Utan leende mamma. Länstrafiken. Skit! Länstrafiken skyltar med sin tillgänglighet och ingen buss så långt ögat kan nå.

Tunga ögonlock stirrar ut ovanför bussratten. Mörk är natten och tom är bussen. Luften är tjock av cigarettrök som erövrar lungor med ånglokets hastighet.

En ilning når Agnes halskotor från resan genom ryggraden. Hon huttrar till och ställer sig upp. Ett annat ljus uppenbarar sig i slutet av gatan (eller var det början?) och konkurrerar ut det dimmiga som gatlyktorna åstadkommit. Längtande fötter letar sig fram på asfalten och cementeras fast på påstigningsplattformen i väntan på bussen.

"Du är aldrig ensam. Du vet att det alltid finns en värld för dig. I min värld alltså."
Så hade han sagt.

Första gången minns Agnes tydligt;
En buss med bleknad dekor bromsade in och fick stopp på sitt maskineri framför henne. Skrämde iväg ensamsuckarna. Vad gör en buss här mitt i natten? Mitt i mörkret. Dörren flög upp och den friska nattluften blandades med papyrossens nikotinblandade syre. Agnes kippade efter andan och fäktade värjande med händerna framför sin frostbitna näsa. Pinsamt. Det kommer en buss och jag vet inte vad jag ska göra.
"Ska du på eller inte?"
En rynka växte fram mellan busschaufförens toviga ögonbryn.
"Stiga på? Eller stå kvar?"
Agnes händer famlade efter väskan som hängde över axeln.
"Ska bara hitta plånboken."
"Äh! Strunta i det! Inte behöver du betala."
Han vinkade in henne.

Ett djupt andetag hade hon tagit innan hon klev på bussen. Så ja. Och ett till. Ska jag sätta mig här framme nära busschauffören eller längre bak? Om jag sätter mig där bak kommer han att skrika över hela bussen när han ska säga något. För man måste väl säga något när man bara är två på bussen. Och så kommer inte jag höra vad han säger. Sitter jag här framme kanske han känner sig tvingad att säga något. Och sen vet inte jag vad jag ska säga och så blir det så där tyst.

Agnes satte sig på dubbelsätet bakom det som är närmast den främre dörren.

Cigaretten har han redan slängt ut genom fönstret. Den dalade ner på den dunkla asfalten med vördnad som kavaljerens bugning för sin mö.

"Åker du ofta buss? Jag menar, på natten."                                                                                        
Rynkan mellan busschaufförens ögonbryn förökade sig till pannan.
Ett leende letade sig fram till Agnes mungipor. Lamporna i busstaket spred ovisshet. Ovisshet om ett leende i natten syns eller inte.
"Det här är första gången. Jag visste inte att det går bussar mitt i natten. Går inte den sista nattbussen vid elva-tiden?"
Rynkorna slätades ut i busschaufförens panna. Hans ögon log mot Agnes. Gröna, tänkte hon. Sommargröna. Med mycket värme och en mörkgrön strimma av hopp.
Ögon som har sett mycket.

In genom fönstret kommer havet
Ja havet det lysande kommer

"Det är så trevligt att ha någon att prata med så här på nattkröken. Det är inte många som brukar hoppa på bussen så här sent."
"Mmm... Ja, det är ju ganska tomt här. Tomt på passagerare, menar jag."

Bra, Agnes! Vad duktig du är.
Mammas röst genljöd i huvudet och det klibbiga och svettiga i Agnes sipprade fram. Glimmade på hennes hud. Vad bra att du äntligen har tagit dig ut. Den där mörka lägenheten ger ju dig bara ångest. Vad duktig du är.

Agnes hår tog girigt emot det fuktiga hennes panna hade att erbjuda.
"Ja. Det blir lite ensamt att vara busschaufför, särskilt när ingen åker med. Och jag tycker så mycket om att prata med människor. Du kommer verkligen i rättan tid."
Det klibbiga och svettiga inom henne lugnade ner sig.

Den natten delade Agnes och busschauffören en nattmacka och varandras livsöden. Empatisuckar. Leenden i smyg. En hand på en axel. Ett samtal i valstakt med månen som enda åskådare genom glasrutan.

Du. Jag har aldrig. Aldrig träffat nån som du. Nån som ser på havet som jag gör. Som du. Haavet, säger du. Det som rymmer alla människors längtan. Nere på botten. Där finns det mörka. Det ogenomträngliga. Där löser mänskolängtan ut sin transparenta tillvaro med det svarta vattnet.
Hans ord trängde försiktigt in i öron som inte riktigt vågade lyssna.
Din längtan får havet att lysa.

Samma tid. Samma plats. I symbios med månens jordevarv.  

Vänster och höger fot söker varandra och turas om att gno varandras kängförsedda tår. Agnes slänger en blick på sitt ansikte som ler mot henne i puderdosans lock. Bussen med bleknad dekor bromsar in långt före påstigningsplattformen och glider långsamt närmare henne. Som så många gånger tidigare följer hon rörelsen hjärtat alstrar och sätter sig på dubbelsätet närmast busschauffören. Värmen i bussen nosar sig fram till Agnes kalla lemmar och får hoppet att strömma i kroppen.
"Vad länge du dröjde. Jag har väntat i en halvtimme."
"Men nu är jag här. Och jag har också väntat."

Han fingrar på ratten. Blickar utbyts och smittar varandras mungipor till ett unisont leende.
"Hur gör du egentligen?"
"Jag vet inte. Hur menar du?"
"Du, bakom din bussratt, lyckas värma mig. Även om jag sitter en och en halv meter ifrån dig. Hur gör du?"
Han ler och tar ett djupt andetag.
"Nu måste jag släppa av dig. Jag har en rutt att köra. Men vi ses väl nästa vecka!"
"Visst."

Jag längtar redan.

Mörkrets skålar av väntan fylls av dess flämtande dryck.

Agnes kliver av bussen. Med pirr i magen och sommargröna ögon i hjärtat. En vattenpöl med ett tunt islager ligger och väntar på höstdagens solstrålar. Gatlyktan skiner upp busshållplatsen som ger mörka skuggavbildningar på asfalten. Agnes följer sina fötter rätt igenom dimljuset. Bakom henne faller en ensam lång skuggbild.

Vi borde rymma till havet. Som han sa en gång. Till haavet. Där vår längtan finns. Där inget är bleknat. Söndernött. Glömt.

I lägenheten är det tyst.
Ångestmörkt som mamma säger. Agnes Ågrens ångestlägenhet. Med mörka gardiner så att inte ljuset kan tränga in. Inte ens en busschaufför med sommargröna ögon vill tränga in i min själanödslya.
Mitt hem, min olustiga vardag.
Din buss, ditt rike - min enda fristad.
Mamma förstår inte.
Tid, Agnes, säger hon. Du måste boka en tid. Du kan inte fortsätta leva i din ångestlägenhet och aldrig gå ut och aldrig göra roliga saker och aldrig träffa folk och tänk... tänk vad bra allt blir om du får en tid hos den där trevlige terapeuten jag berättade om och så börjar du må bra och kan gå ut med dina kompisar och kanske träffa en fin kille och...

Då räcker jag dig mina tårar