\"Skrattade stenåldersmänniskan?\"
undrade hon idag,
när vi paddlade motströms
längs ån.

Vi funderade länge,
kanoten tappade fart,
stannade,
och började gldida medströms.

Vad skulle han skratta åt?
Eller hon?

Inga shåvver,
och inga skämtbitar
- inget ståupp.

Bara livsuppehället,
maten för dagen.
Dragen i håret.

Det droppade från paddlarna.
Trollsländorna steg och sjönk.
Solen brände våra kroppar.

Då.

Om med flintyxan
kanske närmsta grottgranne
slog sig tungt på tummen.

Då drogs kanske
stenåldersmänniskans mun
till ett snett
och mammutflottigt leende.

Så var det troligen.