En natt, då jag inte kunde somna, öppnade jag fönstret och tog ett djupt andetag av den friska luften. Min man hade sedan länge varit avliden och begraven i den vackra kyrkan på kullen. Men då jag stod där, och tittade på nattens häpnadsväckande tavla fylld med lysande stjärnor och en måne lika stor som ängen vår, såg jag honom. Jag stelnade till och stirrade ut i det tomma intet. Inte kunde min älskade och efterlängtade man ha grävt sig ur all den tnga jorden, som täckt hans svarta kista? Ivrigt klädde jag på mig och sprang ner till verandan i hopp att få se en glimt av honom igen. Vår äng var inte så stor egentligen, men vi klarade oss fint med bara den. Vi hade aldrig några större ekonomiska problem men vår affär i stan gick i konkurrs efter min mans död. Men det var då det. Jag tänkte inte mer på det utan öppnade veranda dörren och sprang ut i det våta gräset. Vart tog han vägen? Jäklar, jag hade tappat bort honom. Bekymrad vandrade jag hemåt, men ett hinder dök då upp. Jag måste ta mig till affären! För om min älskade man grävt dig ut sin död har han gått till affären. Han brukade alltid ta hem massa mat och dylikt innan han kom hem från jobbet, vid just denna sena tid. Glatt sprang jag till bilen och körde in mot stan, jag funderade på hur han kunde ha gått så vilse? Nyligen befann han sig utanför vårt hus och plötsligt fick han för sig att hämta hem mat till mig. När jag kom fram till affären var det mörkt och nedsläckt i både affären och allt runt omkring. Ilsket gick jag mot det stora torget och tänkte surt var min dumma man hade gömt sig. Jag sprang förvirrat omkring på torget och ropade efter min man. Men plötsligt fattar någon tag i min arm och säger chockartat med ömt; Men lilla gumman, vad gör du har i din pyjamas mitt i natten? Jag letar efter min man! Han var utanför vårt hus och skulle till affären och hämta hem mat åt mig, som han alltid gjorde. Jag blev bemött med ett ansiktsuttryck jag aldrig sett tidigare i mitt långa liv. Efter en stund frågade jag henne oroligt varför hon hade kört in mig till stan mitt i natten. För första gången, såg min syster mig som en idiot.

Och det var just så, som jag blev dement och hamnade slutligen på ett rehabiliteringshem långt från stan.
Är nu 86 år, och har varit här de senaste 6åren.