Den där dagen gick Hon ut i skogen och såg löven falla till marken. Hon såg sprickorna i den uråldriga barken och kände att det var Henne på något sätt, att naturen tagit ut sin rätt.

Hon vaknade med ett ryck natten före, satte sig upp i sängen och tänkte att det var fanimej inte Atlantis som skönk, det var havet som steg. Att ingen tänkt på det förrut. Den nya tänket tog Hon med sig när Hon gick den där dagen på morgonen när frosten nästan nupit tag om det sista lilla livet därute.

Så vad händer om alla människor vänder sig om och går åt motsatt håll? Börjar världen snurra bakåt då eller blir det framåt undrar en vilsen hjärna bland snart nakna grenar.

Kanske Hennes hjärna inte är exakt lika vilsen som dens som skrev om historien en gång när allting började, den som hittade på allting för att förgylla sin egen tillvaro och göra sig till den allsmäktige, vem det nu var.

Atlantis sjönk banne mig inte. Det var havet som steg, tänkte Ämla fascinerat och la sig på mage i mossan….



Munin Wolflady 2006