Hon mötte kärleken en dag, Ämla.
Det kunde hon aldrig ana där hon satt
på en sten vid en dikesren med foten
begravd uti mossan

Kärleken mötte henne, Ämla
Det kunde den aldrig ana där den rann
uti sanden i anden med lusten
begravd uti längtan

De tu mötte varandra, Ämla och kärleken
Det kunde de aldrig ana där de stod
öga mot öga föll de till föga för en låga
begravd uti djupaste plåga