Brev 5

Sommaren 1774 var hetare än någonsin. Vi nordbor är inte vana vid denna tryckande hetta. Jag tror att hettan och min oförmåga att nå framgång och tillträde till ståthållaren var det avgörande skälet till att jag försökte mörda dig. Vi levde av känslor. Oreglerade, otyglade, djuriska handlingar.

Ditt ansikte är nu förstört för evigt. Ditt vackra ansikte!

Samtidigt kan jag inte riktigt förlåta dig för att DU inte kunde hålla dig till enbart mig. Det var den yttersta anledningen till att jag försökte mörda dig.

Första gången jag upptäckte att DU nyttjade andra män var på skeppet till Syditalien. DU låter så ingen kan undgå att förstå vad DU gör. Min älskarinna blev mycket förvånad och upprörd. Hon ville inte, med en man vars hustru älskade med andra män. Det var mycket kränkande för henne. Var fanns moralen, undrade hon. Hur kunde jag ha en sådan kvinna?

Resan tillbaka till Sverige, DU i bandage min älskade, var annorlunda. Vi var då redan skilda och jag hade äktat grevinnan Ludviskaja. Hon avskydde att ha en gurka införd i ändtarmen, medan jag lägrade henne. Hon vande sig och i slutet av vår samvaro fann hon det njutningsfulla i själva samvaron med naturens frukter och förde själv, med välbehag, in gurkan i sin analöppning. Hon kom själv på den lustfyllda idén att ha två bananer i slidan, en exceptionellt stor gurka i analöppningen, ända upp till själva roten, och min svällande manslem glidande varm och fuktig ut och in i hennes mjuka och varma bystskåra.

Jag sörjer dig. DU är nu död. Om det är möjligt, vilket biskop Adelberg försäkrat, så kan DU nås av detta meddelande. Dessa tankar, detta brev från mig till DIG. Vi betraktade inte denna lust och denna ondska som en och samma sak. Nu, i efterhand, tror jag att den värsta form av ondska är det påtvingade fysiska kättjans rörelsen, den av mig ondskans rörelse, påtvingad på grevinnan Ludviskaja. Var hon verkligen njutningsfull eller var hon tom av påtvingad rörelse? Svaret får jag aldrig, hon slutade andas den gången hon själv(!) förde in tre bananer ner i strupen på sig själv.

Förödelsen av kriget mot Ryssland var stort. Anjalaförbundet var okänt för vår konung. Jag fick inte avslöja hela sanningen för vårt land, inte ens för honom som ändå varit där, dock helt ovetande. Det var stränga order från amiral Löwensköld.

Vilket år jag fick i uppdrag att försvara hans vördiges gemål minns jag inte men, det var det året som jag stod framför aristokratin och inte fick avslöja allt. Greve Ridén spände blicken i mig, jag förstod att han inte litade på min försäkran att förlusterna var förhållandevis små.

Vår allsmäktige konung hade beordrat mig att verka för ytterligare medel till det ärevördiga kommande och förhoppningsvis avgörande slaget. De trupper som stod till konungens förfogande var otillräckliga.

Drottningen hade med alla medel, en kvinna har till sitt förfogande, försökt vinna så många röster som möjligt för konungens räkning. Jag ledsagade henne under många sena nätter tillbaka till slottet. Hon klagade allt som oftast på klent resultat, hennes glansiga ögon sade annat.

Under denna tid var min omtanke om dig mindre än vad jag i dag önskar den hade varit. Jag visste att DU då var bespottad och hånad och att DU inte fick dina köttsliga behov tillfredsställ av ens hovnarren.

Det har berättats, av någon, för mig att ditt underliv endast blev smekt av hungrande kvinnor i samma belägenhet. De enda lemmar som fick njuta ditt heta och flödande sköte var kavalleristernas hästar.

Det var kanske också huset – huset i Italien. DU vet hur det såg ut och påverkade oss. Aldrig hade vi känt oss så obekväma, prålet var obeskrivligt. Vi blev andra, satt annorlunda, gick annorlunda, åt annorlunda, älskade annorlunda.

Det var det!

Vi älskade annorlunda. Mer förlamande hämmat. I detta hus kunde vi inte göra som vi brukade. D.v.s. inte göra som man brukar, för vi brukade aldrig som var brukligt. Det var alltid nytt även om det oftast var på samma sätt.

Tidigare var det som om konventioner inte existerade när vi älskade. Vi älskade och plötsligt var det som om förväntade beteenden, förväntade reaktioner inte existerade. Allt var nytt, outforskat, okänt. Aldrig kunde vi förutse, veta i förväg det förutsebara, upprepningarna.

Vi hade aldrig någon erfarenhet, historia att ledsagas av, att i trygghet luta oss mot. I trygghet och ofta till slut i leda, alltid vetande vad det, och det, och det, och det, skulle leda till.

Det var så det blev för oss - leda - och jag tror det var huset som fick oss att omslutas av det som inte gick att förtränga. Det var som om huset bestämde hur vi skulle bete oss, hur vi skulle älska.

Vår erfarenhet liksom samlades, varje kärleksstund byggde på tidigare kärleksstunder och våra och andras föreställningar, konventioner om hur, när, vad, varför och så eller så.

Jag tror det var då jag först började tänka på att mörda dig. Även om det var marskalkens krav som blev helt avgörande för att jag verkligen försökte. Regler, förväntningar, övertygelser, regler utan tanke och moral. Regler som krävde, för att få framgång.

Samtidigt så räddade DU mig från att bli hängd för spioneri. Den galne Rödsparre trodde att jag samlade information om hans trupper. Minns DU att DU smörjde in hans organ med hästspillning och därefter med dina läppar omslöt hans organ och smekte hans pung och analöppning? Minns DU att DU sög honom ända till randen av hans utlösning? Minns DU hur DU bryskt kallade honom svin? Minns DU hur han då bad och bönade om att DU skulle avsluta, avsluta hans sädesuttömning?

Minns DU hur DU då krävde att han skulle släppa mig och hur han då på sin heder lovade och hur han nästa dag beordrade att jag skulle släppas? Minns DU det? Det fick mig att inte mörda dig, den gången.

Jag försökte dock senare. DU vet att jag misslyckades, att DU överlevde, men ditt ansikte blev alldeles förstört. Tanken var att yxeggen skulle krossa din huvudsvål, men jag missade och klöv ditt ansikte istället. Hur de lyckades att sätta ihop ditt ansikte förstår jag inte ens i dag, fastän jag sett flera fältskärer göra underverk med folk i fält. Din näsa gick dock inte att rädda, inte heller din mun, inte heller din haka.

Ditt ansikte bestod av ett stort intryckt hål. Ett öga blev kvar. DU kunde med viss svårighet, sa DU, se med det. DU kunde inte längre prata men DU skrev meddelande på papper. DU skrev att det gick bra att läsa med förstoringsglas.

Ibland då din kropp skakade och jag frågade vad det var, skrev DU att DU grät. Jag såg aldrig några tårar i ditt öga, DU skrev att det inte kom några tårar när DU grät. Det gick inte heller att höra din gråt när DU grät.

DU läste mycket. Aldrig hade DU läst så mycket böcker tidigare. DU satt och läste böcker dagarna i ända.

Din mat fick hällas i det hål i ditt ansikte som ledde direkt ner i din strupe. DU kunde inte stänga hålet.

DU kom ihåg allt DU läste skrev DU en gång. DU skrev att det var som om ditt minne aldrig varit bättre. DU kunde, skrev DU, tänka på och förstå sånt DU tidigare aldrig förstått. DU skrev att DU förstod att ytan var förgänglig men tanken, drömmarna, den inre värden bestod för alltid.

DU såg ett klart skimmer av ljus, av förståelse, av inre samband, av evigheten. DU läste, samlade skrifter, läste och läste.

Det var kort innan jag begärde skilsmässa som DU började skriva. DU skrev och lämnade till mig för att läsa.

Men, plötslig slutade DU att skriva. DU slutade också att läsa. Jag förundrades över din till synes totala likgiltighet.

Min eld hade då börjat brinna för grevinnan Ludviskaja, jag läste aldrig vad DU skrev. Jag sparade det dock. Jag meddelade min önskan att skiljas. Jag lät dig bo kvar. Varför vet jag inte.

Allt detta hände samtidig som jag arbetade med mitt uppdrag. På den tiden var det mycket vanskligt att i främmande land vara sändebud för konungen. Jag behövde förbereda det minutiöst. Efter mordet och Reuterholms era avgick jag.

Att vara sändebud för den svenske konungen är nu för tiden endast ett hedersuppdrag utan någon fara för livet. Nu sitter jag som sändebud i Alexandria. Mycket bekvämt och utan större vedermödor. Jag sitter här och väntar på direktiv från den nuvarande ståthållaren i Frankrike. Ett extra uppdrag, utan egentlig svensk inblandning. Året är 1795. Reuterholm den förhatlige håller fortfarande hov.