Förnuft i en tid av närvaro
Bortom hav
I en distanserad atmosfär
Där lever du i andetag
Men känslan finns ej kvar
Du finner inte ro
Du ler åt andras misstag
Du blockerar
Och du tror
Att allt är bra


Du ser inte längre
än horisontens gestalt
Bakom din egen skugga
Där du står
Du tappade allt
I en mångfaldhet
Av spillror
När skymningen började gro
Det blev tomt och kallt
I ensamhet
Där du inte längre vet
Blockerar
Ovisshetens närvaro
I din egen hemlighet
I försök att tro


Och när du går hem
I din ensammaste anda
Då finns ingen förutom din
Själ
Och vissna blommor
Som du
hängt
I hopp om
bevarelse
bortom tidens axel
till din egen värld
som du slutit i en liten box
inlåst
fördröjd verklighet
i tysta andetag
en paradox