Du vet, när jag blundar kan jag fortfarande se oss som vi var, då när vi var små. Hur vi cyklade omkring, du på dina röda DBS och jag på min vita BMX. Skrubbsår på knän och armbågar, hår som fladdrar i vindens drag och skratt som lätt byttes ut mot tårar.
Området finns kvar, jag var där för inte så länge sen, tog lite kort som jag tänkte skriva ut och lägga in i ett fotoalbum tillsammans med andra platser som var viktiga i min barndom. Det hade inte förändrats så mycket, inte som vi, men lite var annorlunda. Jag kan tänka mig att det är samma typ av folk som bor där än idag, medelklass, både undre och mittre medelklass, kan man säga så? Skitsamma, jag skriver det ändå.
Några träd hade de sågat ner, den där stora tallen som vi alltid undrade om den inte skulle blåsa omkull, den var borta. Var väl någon annan som tänkt samma tanke som vi.

Skolan där allt började står även den kvar, ombyggd dock, men samma namn och säkert samma skitskola nu som då. Hon skolpsykologen som aldrig borde fått ha hand om barn. Undrar om hon hjälpte en endaste unge eller om alla blev behandlade som vi? Ja, man fick lära sig redan som barn att man inte hade något i detta samhälle att hämta. Vi var de som stod i vägen för andras välgång.

Jag gjorde lumpen på Gotland, denna vår vackra ö där de talar i tungor och säljer nyckelringar med murars och konstiga stenars bilder på, du satt på behandlingshem och vi skrattade tills telefonlurarna var dränkta i spott när vi jämförde våra situationer. Även i helvetet finns det grader och vi missade inte en enda i våra samtal.
Fast i militären så välte de inte sängen eller hällde iskallt vatten på en om man försov sig. Man fick kompisar för livet sade de men jag har inte kontakt med en enda. Inte du heller sa du när vi talade om det en gång. Men jag gjorde ju bara lumpen en gång, du satt ju på så många olika ställen.
”Pundare och kriminella finns det gott om” sa du, en träffsäker oneliner, sådana som du brukade leverera med ett busflin i ena mungipan.
”Undan för pundarn” var en annan som satte sig i huvudet på mig. Vet inte om det var du som kom på den själv, men rolig är den i alla fall.

Alkoholen kom ju in i livet där under högstadietiden, jävlar, minns du hur det kändes? Fan, som att sväva på moln, man stod på topp, inget kunde hände, man var oförstörbar och inget kunde besegra en! Hembränt och cola nere på tivolit tillsammans med alla andra. Karusellerna snurrade, månen snurrade (den gör ju det), himlen snurrade och ögonen slöts när värmen fyllde en.

Den som trycks ner och blir slagen på kommer själv att slå tillbaks, och jävlar vilka slag det blev, blod, tårar, fylleceller och rättegångar.

Vi snackar hasch, ”jag ska aldrig testa något kemiskt” var ett mantra som gick runt i gänget. Eller hur.
Kommer du ihåg Danne? När han var med i lokaltidningen och berättade om att han slutat med hasch och brott. Han var väl 17-18 då tror jag. Kul för honom. Din morsa drog upp tidningen när vi satt hemma hos henne, började prata och tjata. Vi taggade ut. Tog en zip och garvade åt henne och honom. Vi skrattade mycket du och jag, för mycket kanske, men fan, tråkigt var det inte i alla fall. Det kom senare, då skulle det bli jävligt tråkigt istället, ungefär som om vi var skyldiga världen för alla våra skratt.

Extacy var min första kemikalie, din med. Kul, kul, kul i ungefär ett par månader tills man var tvungen att käka tio stycken för att känna något. Var väl då amfetaminet kom in i bilden.

Rasmus med sitt gula sho som vi snortade tills näsblodet rann och vi såg ut som clowner runt näsan och munnen.

Krita, måste fixa deg för att betala tillbaka, snatta, sälja, blåsa folk-hustla som vi förskönande kallade det. Allt lät ju lite bättre om man hade ett catchy smeknamn på skiten.

Din första lägenhet, ute på landet dit de placerat dig, som vi trashade totalt, du slog sönder hela badrummet och jag slängde ut tv:n från fönstret. Vi hade ju läst i tidningarna om så kallade stjärnor som gjorde sånt. Haha, fan, vi ringde min brorsa mitt i natten och svamlade fett med skit till honom.
Mina föräldrar blev inte så glada när de fick höra om våra forcerade röster. Inte din farsa heller som fick pröjsa för renoveringen när du blivit vräkt.

Min första lägenhet, nere vid stationen, den pundades in rätt hårt med, folk som klättrade upp på taket och jag som hängde från balkongen på fyllan. Var väl efter en åtta starkbärs och en liter vin typ. Ett och ett halvt år bodde jag och Mike där tills han fick en påringning av en ryss som skulle driva in en skuld för mercan han kvaddat när han var bäng. 50 000kr är rätt mycket om man är pank.
Mike sa upp kontraktet och flyttade hem till sin farsa, var väl det bästa han kunde gjort. Jag flyttade hem till morsan och farsan jag med. Blev inte långvarig där, mina vanor var inte sådär acceptabla eller vad man ska säga. Tror det var först då som de hajade vad jag sysslade med. Inget jobb, inga ambitioner bara fylla och droger.

Fantasin är en härlig värld att vara i om man kan komma tillbaks till verkligheten, det kunde inte jag, det kunde inte du.

Psykoser är lite speciella, man måste nog ha upplevt en själv eller i alla fall ha tagit änglatrumpet eller nåt för att förstå hur det är.
Du ringde mig en gång på julaftonsmorgonen och frågade vad fan jag höll på med. Du trodde att jag var din granne som bodde ovanför och hade borrat ner kameror genom ditt tak. Kamouflageklädda männsikor som stod i buskarna utanför och alla var ute efter dig.
Eller han snubben som rev upp hela golvet i vardagsrummet och sågade sönder väggen i jakt på mikrofoner.
Jag som satt nere i källaren i fem dagar med farsans hagelgevär eftersom jag trodde att säpo skulle döda mig.

Det finns så mycket härligt att minnas och berätta för barn och barnbarn.

Jag slutade punda efter att ha huggigt Mackan i benet med en kniv och sen skurit upp min egen mage med samma kniv. Det var min längsta drogfria period på fem år. Hela min kropp skrek efter droger men när jag hörde att Mackan aldrig mera skulle kunna springa, att han alltid skulle halta fram så kunde jag inte sluta tänka på allt som vi gjort. Allt skit som vi utsatt oss själva och andra för , hur vi var beredda att offra våra och andras liv för att kunna fly ännu ett tag.

Ett års lvm blev jag dömd till. Mitt livs jobbigaste period om man inte räknar med hur jävla jobbigt det var att leva som pundare. Pundare kommer jag alltid att vara så länge jag lever, man kan ju undra hur länge det blir med tanke på vad jag utsatt min kropp för, men numera utan att punda.
Det är fyra år sedan nu, jag har en tjej och ett jobb, ett skitjobb men ändå.

Klockan 01:58 i förrgår ringde din syrra och sa att du var död.

Man hade hittat dig på toaletten på en fest, fortfarande med nålen i armen.

Jag vet att du försökte, jag vet att du ville, men ingen som inte har missbrukat själv kan någonsin förstå vilken makt djävulen kan få.

Älskar dig brorsan, för alltid. Nu behöver du inte fly mer.