Det har jag upptäckt. Alla fylls av värme, men den tränger inte riktigt in i mig på något sätt. Varm choklad fyller mig inte av glädje. Mörker är inte mysigt.

Nån stans i oktober kommer den, som en grå tiger. Smyger den sig på, och innan man märker något är man fast. höstenångesten. Symptomen är att man blir helt grå i ansiktet, och den sjuke (jag) blir otroligt grinig. och trött

Lövens förvandling till Rödorange gläds jag inte över. Hur kan jag? När jag ser att de stackars oskyldiga små bladen när som helst skal möta sitt grymma öde. sakta dö, ligga instängd i kall, kall snö för att sakta men säkert ruttna bort. Jag skrattar inte. Varje gång jag går förbi ett björkträd kan jag nästan höra hur de alla tusen små, små löven skriker av ångest och smärta. Tills hela trädet står där naket och fryser barken av sig. Och alla förbaskade hundar är tydligen tvungna till att prompt stå och kissa på stackarna också.

Självklart kan inte löv skrika, träd kan inte frysa barken av sig och hundar kissar inte runt om kring bara för att visa sin rebelliska sida.
Men hösten tär hårt, på oss alla. Det är bara det att vissa tar det sämre än andra.

Jag sneglar själv avundsjukt på de som tycks fyllas med varm nyponsoppa när de ser bladens färgrika förvandling. För det vill jag också. Fyllas med varm nyponsoppa.


Kyliga mornar
Kyliga kvällar
Frost
Nakna träd
Skola
Rödorange Kyla
Jag blir inte glad, jag bara fylls av kyla själv. Ser allt jag älskar dö. Känns det som. Det är tur att allt kommer tillbaka igen. Efter vintern. Tillsammans med mig själ.