I regnet utanför är orden svalkan
av dina läppar då de gav mig tröst
En höst är bara bortglömdhetens vårar
En oskulds vita ark uppå mitt bröst

När fingertoppar söker efter minnen
det bläck som aldrig löstes upp av tårar
då låter jag mitt sinne möta dvalan
och omfamnas av tidens milda droppar

På bladet lämnar jag ett sista ord
och viker hop den gångna tidens fåra
Jag låter ropet av din tunga röst
likt bokens blad få föras bort i vinden