likt fallna stjärnor över sommarnatten
mot svarta hål av dunkla evigheter
där näckrosor har grott i glömskans vatten
far ringarna iväg mot ovissheter

den skammen lämnar aldrig tunga sinnen
som torka håller hårt i öde slätter
får framtiden sen skörda döda minnen
ur tysta dar och övergivna nätter

när skriken ifrån underjorden skallar
längs blodröd rosenblom och gröngräslunder
hörs skrattet som de äldre visa kallar
moralen av förståndets bittra stunder

så svallar bäckens strömmar över kanten
och dränker blomrabatter våg på vågor
emedan stenar rullar nedför branten
med askan som en gång var höga lågor