Jag hade aldrig planerat att rädda världen.
Och jag hade heller aldrig trott att det skulle gå.

Jag väntade mig aldrig att allt skulle gå så bra.
Men det flöt på, och så plötsligt stod jag där:
Överst på pallen, hundra procent, först över mållinjen, vinkande på trappan.
Det var inte planerat, men det är sånt som händer.

Jag har aldrig kastat gatsten.
Jag har aldrig slagit nån.

Jag vill inte vara radikal.
Jag vill bara sitta här bredvid och inte våga nudda dina läppar.

Jag vill läsa i min tjejtidning om de som chansade.
De som vågade, satsade, platsade och vann. Eller förlorade.
”Men det gör ingenting, för det viktigaste är att jag följt min dröm och verkligen försökt!”

– Jag har aldrig sagt att jag är modig!

Men jag har sett soluppgången.
Du låg på marken, en halvmeter ifrån mig, och tröjan hade glidit upp,
så några centimeter hud syntes närmast jeanslinningen.

Det regnar i natt, trots att det är vår, och asfalten lyser svart om dagen
Det är lite kallt:
De vackra flickorna får låna de vackra pojkarnas kavajer. Pojkarna huttrar, för de fryser, ryser. Myser ihop sig gör flickorna och kavajerna luktar ovanligt. Flickorna fnittrar och pojkarna blir glada.

Jag vill inte ha pengar eller evig lycka.
Ingen underbar kropp eller överdriven intelligens.

Du höll min hand en gång.
Jag blev alldeles varm.
När du var säker på att jag återfått balansen släppte du taget.
Ett förläget, förteget, förvandlat, helt eget leende,
som bara jag och du förstod.

Och livet är helt underbart utan mörklila monster och genomskinliga andar.
Utan politik och prinsessor.

Grodprinsar.
De behövs inte i den här sagan.
I sagan som är mitt liv.

Jag vill inte skynda mig fram, bryta några mönster eller pröva mina vingar.
Jag vill sitta här, med huvudet lätt lutat mot din axel.

Jag vill ha sommar och torra vägar.
Solsken.
Fred och kärlek.