”Det är dags för en förändring” sa du,
tittade ut genom fönstret och skrev distansbusspoesi i imman på glaset.

Tystnad.

”Jag brukar titta in i människor jag träffar, analysera dem efter hur de klär sig.”
Sedan log du, med öppna ögon, öppna läppar, öppna tankar, öppen själ och öppet hjärta.
”Satsa för fan” Som en ängel från norr, i nästan vitt blekta jeans.
Så blev du allvarlig och berättade historien om din jacka.
- Jag förstod att det var viktigt.

”Och vi målar våra liv med vattenfast färg.
Fyller i konturerna med spritpenna.”

Och drömmer om dagen. Lever om natten. Äter våra hjärtan, och gråter för att vi inte kan älska alla.

Du spelar på din oskyldighet.
Men du spelar öppet. Med korten uppåtvända på bordet,
så att alla kan se, spader två och hjärter nio.
Och just spader två och hjärter nio är du.
- Med den fasta bordsskivan bakom ryggen,
och hela världen framför dig.
Med vita ögon oskyddade.

Det skulle aldrig fallit mig in att ljuga för dig.
Även fast jag hade all världens möjligheter.
”För att vi vill, vill, vill älska alla, men att livet inte räcker till.”

Och den röda fågeln som heter evighet, plockar maskar ur marken.
Precis som alla andra.

Ärliga blå ögon hade du, naturligtvis.

Så klev du av bussen.
Jag reste mig upp i sätet och släppte förbi dig.
Såg ut genom fönstret hur du av regnet löstes upp till vit rök.

En ny passagerare satte sig vid min sida.

Jag ser dig aldrig mer.
- Jag tror att du är redo för omvärlden nu.