Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Vid Kvarnbackens utkant

Det sitter en gumma med sprattlande ben
på en stolpe vid Kvarnbackens utkant.
Hon sjunger på sånger hon trodde sig glömt
och spanar mot stjärnhimlens slutpunkt.

Metkrok är månen i halvmånadsfas
när hon kastar sin rev ut i natten.
Hon nynnar på sånger hon trodde sig glömt
och räknar med mörkret som bete.

Stjärnorna nappar i flockar av ljus
de vill lösas ur banorna sina.
Hon mumlar på sånger hon trodde sig glömt
när hon halar sin fångst in mot jorden.

Om dagen hon sover inunder sin stolpe
med hundratals stjärnor omkring sig.
Hon slumrar med drömmar hon trodde sig glömt
för att lösas ur banorna sina.

Men stjärnorna kan inte alltid stå stilla
de lever på nyfikna färder.
De sjunger på sånger de lärt sig en gång
när de studsar iväg ut i världen.

Från en kant till en annan de bosätter sig
alla stjärnor som fiskats till Tellus.
De kallar sig mänskor och går på två ben
för att känna sig halvspeciella.




Fri vers av H. Karla
Läst 521 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2006-10-07 23:26



Bookmark and Share


  lodjuret/seglare VIP
jo, den här orimmade sången andas verkligen ädel o prima, gammaldags stuk, med lugn och harmoni, som något läst vid barnets sida en afton när natten är svart o stjärnor tävla om månens gunst, en text som känns trygg o kärleksfull, den måste jag ju bara bokmärka... hoppas på mera i den här stilen
(bara punkter och stor bokstav känns litet i överkant)

texten förtjänar sina
prästkragar o blåklockor
2008-06-26

  Mackan
Jäkligt bra!! helt enkelt
2006-10-30

  Micael Axelsson
Oh så underbar. Vilken saga, skriven i dikt, fångad i symbolik.
Sången nynnas fram i texten och bara växer och växer...
2006-10-08
  > Nästa text
< Föregående

H. Karla
H. Karla