Lillebror var rädd för barn med elaka sinnen och berättade om de som plågade ormar genom att dra ut deras tungor. Han gav mig hemgjorda böcker om död, hot från världsrymden och gubbar med brokiga bokstäver i pratbubblor. Ändå försvarade han de skyldiga, sa att det viktiga inte är vad de säger, utan vad de menar.

För att prata så pass mycket vet många förvånande lite om min äldre bror. Han älskar att diskutera det jordiska och tycker mycket, om det mesta. I mina yngre år trodde jag att verkligheten bodde i honom. Sanningen är att han funderar mindre på stjärnornas positioner och mer på att nästa steg ska vara dit blicken pekar; han verkar navigera efter sina egna ögonkast.

Som liten pojke stammade min yngre bror fram sina tankar på ett sätt som inte var likt ett barn, han ville veta vad som finns bakom molnen. Nu i tonåren kan han med sin pilbåge träffa en röd, liten prick på obegripliga avstånd, men har fortfarande svårt att fånga rätt ord av de som virvlar omkring i suset av funderingar.

Jag minns att storebror gav mig sin karta, en tummad bild av tillvaron. Med den skulle jag inte behöva kastas omkring som ett frö i vinden. Överblick gillar vi båda två och han har ett fotografiskt minne, nu när han känner igen sig. Jag vände och vred men det var svårt att hitta rätt utefter de krokiga vägar som löpte över hans världsbild.

Han beter sig som om ömtåliga yttranden är hala som de svartaste av ålar och inte någonsin lyckas paret av stadiga armar kompensera för en rak mun eller en skeptisk blick. Om du ändå kunde känna vart vinden blåser, älskade bror, om du bara ville lita på viskningarna som hörs när helgon väcker brisen av din egen visdom med sin sista suck. Och sedan ska ingen tala i ditt ställe.

Jag tror inte han drömmer, han sorterar, och det låter inte alltid som han talar, utan repeterar. Konstigt nog är det min äldre bror som försöker lära mig om livet, när det verkar som om han själv lever bredvid. Jag försöker ta vara på det jag kan; som en timid lillasyster lyssnar jag in till hjärtat på hans erfarenheter och glömmer ofta för stunden att de aldrig kan bli mina egna.

Ofta vill han bara försvinna och gör fortfarande många försök genom att vända axlarna inåt. Jag diktar hemliga meddelanden på den skeva ryggen, med förhoppningen att han ska orka sträcka på sig. Men det leder mest till maktlöshet och en fastfrusen förvirring när andra envisas med att rita riktningar i hans panna och nålar fast uppmaningar i de fuktiga händerna.

Han har pralinögon fyllda med tillit, sådan som brukar alstras någonstans under bröstbenet. Fast med tiden har jag misstänkt att det i själva verket är en schablon av önskningar. Han placerar sorgen i en av sina hjärtkammare, sin rädsla i lungornas höljen och visst får han svårt att andas ibland. Det är följden av ett invant sätt att uthärda. Men käre bror, jag undrar ännu vad du gör med din ilska.

Lillebror har alltid huggit in sina tvivel i bergen med utsikt över havet. Där strövar vi runt dem i cirklar i jakt på guld. Jag tycker mig hitta skimret överallt i den hårda marken, men han försäkrar mig om att det bara är missfärgat skiffer. Ytorna samlar lager, säger han och letar vidare, de blir bara tjockare samtidigt som färgerna stjäls utav ljuset och det ursprungliga, rena längst in blir besvärligt att knacka fram.