Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Hattmakaren

Jag kastade spelkort omkring mig
vart jag än gick
och de var extra stora för att ni skulle se
att det var just ruter sju jag fångade mellan tänderna.
Jag kastade spelkort i drivor
när jag vandrade längs vägarna
mot destinationen äventyr!

Och jag bar åtta hattar på varandra
höga svarta trollkarlshattar
som jag räknade varje morgon
för att bli alldeles säker på min höjd i världen.
Och jag kastade spader fyror omkring mig
dansade i regnet av extra stora spelkort
såg ni mitt leende?

Alla ess färgade jag blå
för jag ville dyka när de föll ned på mig
och omslutas av oceanerna
fira livet med alla fiskarna på havets botten.
Sedan krigsmålade ni mitt ansikte
för ni tyckte det var passande
och ni fick röra vid mina klöver, mina käraste.

Mina fötter omslöt jag med trasiga skor
för att känna vattnet
strila mellan tårna det skulle plaska
och underligt är det
för att bli blöt har jag alltid förkastat.

Det var mörker omkring jag kunde inte se era ansikten
men korten reflekterade ljuset och sved ännu vackrare än vanligt
brände sina bilder på min näthinna
lödde fast siffrorna och symbolerna
i mitt syncentra.

Visst var den fin min röda rock
och visst säger ni om någon undrar
att allt var en illusion
att jag lyckades trolla bort era sinnen
att allt doldes i ett regn av extra stora spelkort
för det är så ni minns det.

Det finns inte längre nu
Jag förstod tillslut att huvudbonader
inte gynnar min ansiktsform
men jag sparade mina åtta hattar
min röda rock
och min kortlek
på en dammig vind vid världens början.





Fri vers av H. Karla
Läst 517 gånger
Publicerad 2006-10-08 20:40



Bookmark and Share


  Micael Axelsson
En lång resa på scenens centrum,
njuter av att visa magin, sprida den omkring sig...
och visst finns magin kvar, den bara vilar... "på en dammig vind vid världens början."


Mjukt o lätt berättad. Som en saga.

En bra början att läsa, denna nya dag av måndag... *ler varmt*
2006-10-09
  > Nästa text
< Föregående

H. Karla
H. Karla