Det lilla köket var inte fint,
eller rent eller så.
Demonens grepp hade satt sina spår över allt,
som svart bläck som klibbade under strumporna.
...så när de sa att pojken måste flytta
då grät hon ut de alkoholhaltiga ångorna.
Ett inre skri som hördes.
Hennes nariga och röda händer skakade,
som svullna krampande bläckfiskar.

Hennes nyfärgade svarta hår
var det enda som inte var grått den dagen.
Pojken såg inte mer på henne,
vågade inte se vad som skulle hända.
Nu orkade han inte längre vara rädd,
han hade gett upp nu.
Hon såg efter honom när han följde med dem

till ett annat liv...
...en annan tid...

Och hon visste att när han nu var borta
fanns inget kvar.
Hennes barn hade ändå gjort att hon levt fram tills nu.

Även om det inte hade varit mycket till liv...





/ Clara-Fina