Här ligger du nu, i min famn, och sover djupt. Här ligger vi, och tiden, den existerar ej längre. Det finns bara du och jag. Här och nu. Du har blivit mitt allt. Om det ändå var tillåtet, att dela vår kärlek.

Du sover så fridfullt i min famn, ovetandes om vad som försigår i mina tankar. Du tror att vi kan vara tillsammans, men det kan vi ej. Allt på grund utav ett namn. Ett namn, det är allt som krävs för att hindra oss ifrån att vara med varann. Jag smeker din kind där du ligger å sussar så sött. En tår rinner ner för min kind. Jag låter den rinna. Jag har ingen ork att torka tårarna längre. Vad ska nu ske? Kommer jag någonsin att kunna älska på detta sätt igen? Jag låter handen glida upp över kinden, mot ditt hår, å smeker det, och viskar \"Jag älskar dig, hjärtat mitt\". Du sover fridfullt vidare i min famn. Sekunder blir minuter, minuter blir till timmar. Tiden går. Detta eviga tickande, som talar om att tiden går, att det inte är långt kvar nu. Solen går upp i öst, och dess solstrålar värmer marken som är täckt utav dagg. Lyser upp denna vackra dal vi ligger mitt i. Träden, gräset, vattnet, ja allt får alldeles underbara färger vid denna tid på dygnet. Om du ändå var vaken och fick se detta tillsammans med mig. Men jag vill ju inte väcka dig. Det skulle bara skynda på det hela. Det är snart dags. Dags att ta farväl. Jag fortsätter smeka ditt vackra ljusa hår, lyssnar på fåglarnas vackra sång och väntar på att du ska vakna. Hoppas på att tiden tvärt bara skulle sluta finnas till, så jag kan få vara med dig, för alltid. Min högsta önskan är nog ändå, att ditt namn ej var Bergqvist, son till mannen som gjort min familj så mycket ont, att de hatar honom och hans ättlingar med ett sådant förakt, att inte jag ska kunna få älska dig. Om du bara visste hur det låg till. Om vi aldrig hade möts. Nej, jag är glad att vi mötes. Att jag skulle få uppleva en sådan kärlek som vår trodde jag aldrig var möjligt. Men du har bevisat motsatsen. Du slår sakta upp ögonen och gnuggar sömnen ur de där underbara gröna ögonen, tittar upp på mig och en liten gäspning kommer fram ur din söta mun. Mina tårfyllda ögon avslöjar mig. Du blir med detsamma klarvaken, sätter dig upp och kramar om mig och frågar vad det är som hänt. Jag vänder bort blicken, säger ingenting på ett tag. Försöker förstå mig på mina egna tankar, som far omkring. Försöker komma på ett bra sätt att tala om det för dig, men finner inget. Tiden går, och du väntar tålmodigt på mitt svar, smeker min arm under den smutsiga ponchon. När jag inte finner något svar, vänder jag blicken mot dig igen. Tittar på dig och frågar om du vet hur relationen mellan våra familjer ser ut. Du tittar förvånat på mig. Jag tittar sorgset tillbaka. Du svarar mig, att du vet om det, men tänker inte låta det komma mellan vår kärlek. Du tar ömt tag om min kind, pussar mig på pannan och sedan på mitt rödblonda hår. Jag lutar mitt huvud mot din axel och frågar varför du inte sagt något tidigare, och fäster blicken på haren som skuttar fram, över det gröna gräset för att äta. Du ger mig svaret, att du inte ville på något sätt förstöra vår kärlek till varann, och hoppades på att ingen skulle få veta något. Jag suckar och tittar upp på dig igen, med blicken fäst vid dina ögon. Men jag vet ju om det. Detta går inte. Det måste få ett slut. Jag tänker inte riskera att fara illa ut. Jag älskar dig, och kommer alltid att göra det. Men det är såhär det måste bli. Jag pussar bort tåren som rinner nerför din kind, ställer mig upp å släpper taget om din hand, säger sorgset farväl och börjar gå över det gröna gräset mot stigen. Jag vandrar med tunga steg, bort från dig, min älskade, för att aldrig återse dig igen. © Jasmine T. Turandar