Går det att pumpa in livet i ådrorna på samma sätt som man kan karva ur sig livets röda budbärare?
Är det därför trevande, magra, bleka fingrar, knäpper bort luftbubblorna från kanylen i en skum del av stationen och fångas av lystna blickar som fåfängt sätter sin tilltro till det gift som släcker själens glädje.
Har vi så brått nu, att vi inte orkar vänta på livets glädje?
Vi måste injicera stimulans i våra liv föra tt slippa det där som vi fasar mest... tristessen.
Hon sitter på stadsbussen, hoppkrupen för att bilda en symboliskt skyddande sfär.
Hackade underarmar skyddas av långa ärmar från omvärlden, men inte från hennes redskap.
Grafitti på dyner och väggar och nu också på hennes handleder.
Kärleksrevor från en törstande vampyrs amorösa dränering.
Brännmärkt för evigt som en sådan som upplevt det totala misslyckandet.
Ångestens järnsmakande gryta räckte inte hela vägen,
till och med det misslyckades jag med, tänker hon.